Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 02

[ 11 ]

Andra Kapitlet.

Erika Malm, en rikt begåvad natur, stod så fullkomligt ensam i världen, att hon ägde varken vänner, gods, skydd eller hem.

Omkring tjugu år före den tid, vi gjort Erikas bekantskap, uppehöll sig i Stockholm en rik barnlös änkefru från landsorten. Hon medförde från huvudstaden en tre års flicka, som hon utlöst från barnhuset. Om Erikas föräldrar ägde man ej den ringaste kunskap. Ingen hade någonsin frågat efter henne; men fostermodern ersatte henne allt vad hon icke känt och ej heller saknade. Under den sorgfälligaste omvårdnad uppnådde Erika sitt fjortonde år. En god och stadig grund var då lagd för den världsliga och moraliska bildningen; men olyckligtvis dog fru Malm vid denna tid helt hastigt under en resa, utan att, såsom hon så ofta ämnat, ha förordnat något om sin skyddslings framtid.

Fru Malms arvtagare, en avlägsen släkting, hade såsom en särskild välgärning tagit Erika med det övriga; och i [ 12 ]konsul N—s hus i Göteborg lärde sig flickan att se och uppfatta livets skuggsidor.

Erika hade fortfarit att leva i konsul N-s hus, emedan det icke fallit henne in, att hon kunde äga rättighet att undandraga sig den andliga och fysiska skärseld, hon där genomgick. Från barnflicka hade hon stigit till den dubbla befattningen av husmamsell och lärarinna för barnen.

Fru N— kunde vara intagande, då hon hade främmande. Men mot dem, som utgjorde hennes vardagliga omgivning, var hon en tyrann och pinade de varelser, vilka berodde av hennes godtycke.

Erika sökte tröst i den övertygelsen, att vissa varelser i världen voro födda att lida och att hon själv, fullkomligt skild från allt hägn, all ömhet, tillhörde dessa. Men det gavs något, mot vilket hennes känsla upprördes, något, som hon ej trodde sig behöva lida och varifrån hon således med fast föresats beslöt att befria sig. Detta onda var den kurtis, som ägnades henne av hennes husbonde. Ju mera Erika undvek honom, desto djärvare blev han.

Ännu hade icke frun i huset den ringaste aning om saken; men så kom en för Erikas öde viktig händelse.

Det var en eftermiddag i juni månad. Familjen var utbjuden att dricka kaffe i en trädgård strax i närheten. Frun gick förut med den äldsta av sina döttrar, och Erika hade fått befallning att mot aftonen komma efter med lillan, såvida den huvudvärk, varöver barnet klagat, då gått över. Konsuln skulle, enligt det löfte han givit sin fru, infinna sig, så snart han avslutat en viktig affär på sitt kontor.

Sällskapet i trädgården var redan församlat, då konsulinnans granne råkade med armen stöta till den nyss framburna kaffepannan. Hela innehållet rann ut över fru N—s splitternya klänning; hon rusade hem för att avhjälpa skadan.

[ 13 ]I förmaket fanns ingen människa, men i nästa rum stod hennes lilla dotter och snyftade vid ett fönster.

— Varför står du här så ensam och gråter till på köpet… har Erika på något sätt varit stygg mot dig?

— Pappa har kört ut mig.

— Det var en annan sak! Vad skulle du göra på kontoret — har icke mamma sagt sin snälla flicka, att hon inte får gå dit? Men det blir alltid spektakel, bara jag är borta. Jag begriper inte vad den slynan Erika gör, som inte ser efter dig!

— Pappa är hos Erika, och där var jag också; men han sade, att jag skulle gå hit och leka; och när jag icke ville vara här ensam, tog pappa mig i armen och slängde ut mig. Hon ville följa med, men det fick hon inte, för pappa sade, att hon skulle sy fast en knapp i hans väst.

— Stanna här! Mamma skall nog taga reda på saken, och du skall få en stor tallrik smultron, för att du är mammas rara pulla.

Fru N— sprang till Erikas kammare. Vid dörren stannade hon. Där inne var allt så fullkomligt tyst. Hon tog i handtaget. Dörren var reglad inifrån. Hon skrek till Erika att ögonblickligen öppna.

Då frånsköts regeln; men icke Erika, utan konsuln själv visade sig.

För några ögonblick stodo man och hustru tysta mitt emot varandra.

— Erika är inte här. Gör lagom väsen för ingenting!

— Ingenting, upprepade fru N—, ingenting? Står icke fönstret öppet: det är ej mera än tre steg till trädgården. Men hon skall straffas, hon skall ur huset på stunden, på ögonblicket!

Konsul N— var en lättsinnig, kanske en dålig karl, men hkväl ej så dålig, att han längre förmådde höra den oskyl[ 14 ]diga Erika lida för hans skull. Han hejdade sin hustru och reglade på nytt dörren.

— Förolämpar du Erika, så får du med mig att göra! Hittills har jag tålt ditt slöseri, dina nycker, din fåfänga och allt annat som gjort vårt äktenskap till en börda för mig!

— Vad vill du då, vill du taga livet av mig? frågade hans hustru, halvgråtande av förargelse och skrämsel.

— Jag vill bara, att du bär dig förnuftigt åt. Du bör förstå, att Erika är en fullkomlig motsats till dig: hon är ung, vacker, mild och behaglig. Jag har icke dagligen kunnat se henne utan att märka det. I eftermiddags, då du var borta, begagnade jag tillfället. Jag skickade bort flickungen för att få tala med Erika. Erikas hårdnackenhet förtröt mig. Hon tog sin tillflykt genom fönstret.

Detta är allt. Du finner väl, att du för bådas vår skull, din egen i synnerhet, gör bäst i att låtsa som om ingenting passerat.

— Tackar mjukast, det kan du tro! Jag undrar just vad jag med tiden skulle ha att vänta, om jag behölle den där?

— Jag lovar dig vid min salighet, att flickan skall hädanefter vara alldeles fredad för all efterhängsenhet från min sida. I samma stund du är invigd i hemligheten, inser du väl, att det förnämsta behaget är borta.

Innan konsuln var det minsta beredd på ett så förtvivlat beslut å sin frus sida, var hon redan uppe i fönsterkarmen, och med ett hopp nere i trädgården.

— Helena, Helena! ropade konsuln efter henne.

Men fru N— sprang genom den lilla trädgården och behövde inte länge söka, innan hon fann Erika gråtande på en torvbänk, till hälften skuggad av ett stort träd.

— Packa genast ihop sina saker, och ge sig av, ty är [ 15 ]hon icke ur huset innan jag återkommer i afton, så skall hela staden få veta varför jag kör bort henne!

Med fullkomligt lugn och stadig röst svarade Erika: — Jag är oskyldig, men jag skall gå.

— Ja, gå, gå… jag undrar just vad hon skall taga vägen. Hon ämnar väl lita till konsulns bistånd — men försök inte det!

— Jag tänker inte lita till konsuln. Jag vill gå fattigare än jag kom hit!

Fru N— visste inte själv vad hon tänkte, men säkert var det en flyktig förmodan, att Erika skulle vara ur stånd att verkställa sitt yttrade beslut.

Fru N— klädde om sig. Därefter tog hon sin mans erbjudna arm, sin lilla dotter vid handen och återvände till sällskapet.

På vägen yttrade konsuln: — Jag hoppas du lugnat dig. Fann du Erika?

— Ja! svarade frun lakoniskt.

— Nå?

— Vi kan väl tala om saken i afton! sade hon undvikande.

Ämnet återupptogs icke förrän på morgonen, då man med bestörtning fann att Erika gjort allvar av sitt beslut. Redan om aftonen, strax efter herrskapets bortgång, hade hon lämnat huset, utan att giva någon upplysning om vart hon tagit vägen; och först efter flera veckor, då hon genom en bekant i staden lät uttaga sitt prästbetyg för att flytta till en annan ort, blev det bekant, att hon sökt och funnit en fristad i skärgården.