Hoppa till innehållet

Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sjuttonde kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Adertonde kapitlet
Nittonde kapitlet  →


[ 127 ]

Adertonde kapitlet.

I den mörka hörnkammaren fann Birger sin hustru. Det låg en viss aktningsfull ömhet i den försiktighet, varmed han gläntade på dörren.

— Kom in, Birger! sade Erika med innerlig vänlighet. Jag ser på dig att du medför goda nyheter.

— Ja! Den i sitt eget hjärta biltoge mannen böjde sig ned över sin hustru och viskade: Gud har tillåtit mig bidraga till ett människolivs räddning — dina böner, min Erika, skola göra det övriga.

I Erikas ögon låg en ljuv frid. Det förekom även henne som om den skeppsbrutne kaptenens räddning var en avbetalning på Birgers stora skuld, och så räknade de varje god handling Birger förmådde uträtta, Det var märkbart huru denne man — allvarsam, bestämd och kraftfull i sitt väsen och handlingssätt, med förmåga att genomdriva en stark viljas övervägande makt på den svagare, allmänt ansedd och aktad för redbarhet och redlighet — ensam med sin hustru antog snart sagt en annan karaktär.

Erika visste kanske aldrig rätt själv hur kär Birger blivit henne, men denna dag, när hon stod på bryggan och såg huru hans starka, kraftfulla arm säkert styrde den lilla farkosten mellan isstycken och bränningar, när hon såg honom orubbligt lugn och ihärdig strida med de rasande svallvågorna, då svällde hennes hjärta både av kvinnans fruktan och kvinnans stolthet.

Det var blott Birger, som vid första ögonkastet såg, att hennes hjärta klappat för honom med högre oro än vanligt. Kanhända var det den därav föranledda rörelsen, som kom honom att alldeles mot sin vana omfamna sin hustru i närvaro av främmande personer. Vare härmed hur som helst, så stodo de nu ensamma i den mörka kammaren. Birgers arm slöt sig om hennes liv med den nästan blyga hängivenhet, varmed han [ 128 ]älskade Erika, och villigt och kärleksfullt lade hon sitt huvud på hans axel.

— Jag tror nästan, att du håller av mig, Erika! sade han.

— Ja, Birger, jag håller dig mycket kär! Men denna stund böra vi ändå inte ha blott för oss själva: vi måste tänka på vår gäst — hur är det med honom?

— Mycket bättre än jag kunde hoppas. Han håller nu på att få torra kläder på sig. Jag skall snart hämta honom… Ställer Ella frukosten i ordning?

— Ja, den är redan färdig… Är kapten hygglig?

— Han förekommer mig att vara en duktig och bra karl.

— Och hur tycks han taga sin olycka?

— Som en man bör: han är tystlåten däröver.

— Erika du, Anton säger, att kapten kommer in, ropade Gabriella i dörren.

— Jag vet, jag vet! Skynda dig att duka, lilla Gabriella!

Gabriella flög till köket och från köket till dagligrummet. — Skall det vara vin? frågade hon, men då ingen hörde, hämtade hon på eget bevåg ett par buteljer av Haraldssons enskilda lager. Gubben mötte henne, då hon återkom med sin fångst.

— Vad har du där, min lilla? frågade han.

— Vin, pappa!

— Vin — det kunde väl ha räckt med öl. Var har du tagit det?

— Jo, kära pappa, jag tog på översta hyllan… där står ju bästa slaget?

— Men det är mitt gamla vin, sådant som inte vankas nu för tiden och som inte får röras förrän till ditt bröllop, barn! Jag har just gömt det för din skull, och nu bär du vackert ned buteljerna igen på sitt ställe!

— Till mitt bröllop, pappa? Jag har ju ingen fästman än.

— Om du lever, får du nog fästman, min flicka. Men bär nu ned vinet, och prata inte! Birger har något portvin på nedre hyllan — tag en butelj av det!

[ 129 ]— Ja, men pappa, nu går det i dörren inne till blå kammarn! sade Gabriella, lyssnande. Jag kan väl inte möta honom med buteljerna heller, snälla pappa, låt bröllopsvinet gå, där är nog mera kvar.

— Du lilla slarva! Haraldsson ryckte i hast till sig den ena buteljen och hade lyckligt låst in den i ett litet väggskåp, vartill han själv bar nyckeln, då Birger inträdde, stödjande den skeppsbrutne kaptenen, och föreställde sin gäst för Haraldsson, vilken hövligt bjöd honom välkommen, därefter för Erika, som inkom från andra sidan, och sist för Gabriella, som genast visade artigheten att skjuta fram en stol åt kaptenen som tycktes ha mycket svårt att stödja på fötterna.

— Jag var långt ifrån att ana, sade kapten Rosenberg och lät sitt öga hastigt ila från den täcka husmodern till Tistelöns praktfulla ros, den sköna Gabriella, att jag i dag skulle vakna i ett annat paradis än skriften omtalar, men, pris vare försynen, min raske jungman och min ärade värd, jag känner mig ganska väl!

Det låg i den unge skepparens sätt att uttrycka sig en raskhet och artighet, vilken vid ett tillfälle sådant som det närvarande vittnade om både självbehärskning och bildning. Gabriella tyckte, att han var ganska intagande, trots att Birgers rock var för stor och följaktligen missklädde honom.

Kapten Carl Rosenberg, en man på tjugufem år, känd för mer än vanlig skicklighet i sitt yrke, för mer än vanligt mod, till och med en smula oförvägen, hade egentligen själv gjort sin uppfostran. Tidigt i saknad av föräldrars ledning, fattig, utan förbindelser, hade han blott sin egen outtröttliga verksamhet och sin brinnande lust för sjölivet att tacka för att han redan vid tjuguett års ålder blev hedrad med förtroendet att föra fartyg. Född bland folket — hans far hade varit båtkarl — var det så mycket förtjänstfullare, att han, jämte skickligheten i sitt yrke, förvärvat en viss bildningsgrad, som i förening med naturlig käck stolthet och en icke [ 130 ]obetydlig fallenhet i konsten att förtälja ”skepparhistorier” öppnade honom väg till umgänge i de bästa borgerliga hus.

Men Rosenberg hade otur. En gång förut, för två år sedan, hade han förlist. Då hade likväl en del av lasten och hela besättningen blivit räddad. Nu gick allt förlorat, och bland spillrorna av det vrak, på vilket han sjunkit ned, uttröttad av ansträngning, såg han även sina egna förhoppningar om lycka och oberoende, kanske även framtida förtroende, gå i kvav.

— Var så god och tag halvan, erinrade Birger, den kan, min själ, behövas…

— Fisken vill simma… gutår! Gamle Haraldsson beledsagade sin älsklingsdryck med ett långt: Ah, det är brännvin, som duger!

— Gott, yttrade Rosenberg.

— Å, det har intet att betyda mot pappas gamla vin! inföll Gabriella och visade leende på den erövrade buteljen.

— Vad — har du gjort hemgång på fars egna hyllor? frågade Erika och kastade en frågande blick på Haraldsson.

— Den flickungen gör med mig vad hon vill! svarade Haraldsson med ett slags skämt, vari han var långt från att tro, att rena sanningen låg gömd. Ser kapten, det här vinet — det är mycket gammalt. Jag köpte det av en västindiefarare för många herrans år sedan. Vi ska smaka på't — langa hit korkskruven, Anton!