Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tjugoförsta kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Tjuguandra kapitlet


[ 396 ]

Tjuguandra kapitlet.

Natten efter denna vändpunkt i de beryktade smugglarnas liv sågs på de grusade, ännu rykande ruinerna av Tistelöns nyss så vackra hus en avtärd gestalt smyga omkring. Än dansade han lustigt, än satte han sig ned och sjöng sorgset:

”Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
jag är den stackars Näcken i böljor de blå,
i forsar och stridande strömmar.”

[ 397 ]Ännu trodde sig ej den arme Anton hava gjort nog att förvärva sin förlossning — nej, icke förrän blodet var försonat, kunde han vinna frid. Hans galenskap var likväl ofta icke tillräcklig att skydda honom för de samvetsförebråelser, som under ljusare ögonblick infunno sig, och det var då han i vild fröjd sökte att skingra de plågor, som kvalde honom.

— Hejsan, jag vill dansa! ropade han, då ångern ej längre förmådde lugna honom, Upp, smådjävlar, ni behöver inte längre ligga och glo på mig i askan med era gemena eldögon — nu är jag färdig. Kom, kom, så få ni dansa med fadermördarn … lustigt, hejsan … Så heta ni är, era lymlar!

Uttröttad av dansen sjönk han slutligen, utmattad till kropp och själ, ned på marken.

Då han vaknade hade mildare fantasier efterträtt de förra. Han trodde sig nu vara död, men han skulle, innan han inträdde i den fullkomliga saligheten, först genomgå ett slags skärseld: hans dom var att varje natt, ända till faderns och broderns avrättning, komma till de svarta ruinerna och dansa med smådjävlarna. Och så starkt välde utövade denna nya idé över honom, att han i vad väder som helst, varje afton, ända till dess isen stängde vägen, begav sig till sitt forna hem — och så fort vattnet åter blev öppet, började han på nytt sina nattliga resor.

Vintern hade gått till ända. Våren var kommen.

Rannsakningen över de bägge mördarna var slutad, dom fälld och stadfästad. Det är ej vår mening att öka de redan nog upprörande tavlorna i vår historia. Vare likväl sagt, att den sinnesstyrka, varmed Birger mottog sin dom, och det lugn, varmed han mötte den, som väntade honom i ett [ 398 ]kommande liv, inverkade på den gamle gråhårige syndaren. Om han ej gick till döden såsom en fullkomligt ångerfull syndare, en med sin Gud fullt försonad människa, så gick han likväl ödmjukt, utan trotsigt hån och utan nesligt vankelmod.

Om aftonen den blodiga dagen stod, sedan skymningen inträtt, Antons spöklika gestalt på den plats vid landsvägen, där mördarnas kroppar hängde. Det var ett märkvärdigt uttryck av ljus och frid, som då svävade över den sinnessjukes anlete. Sedan han till avskedshälsning nickat åt far och bror, återvände han med hastiga steg, och under den ljusa majnatten uppsökte han sin farkost och styrde mot den sidan av Tistelön, där han förr brukat sitta bland säven.

Ett par ögonblick stod han upprätt i båten, och hans ögon lyste. Han lyssnade. För hans sinne klingade gullharpans fridstoner. Då tvekade han icke längre. — I ropen mig, jag är färdig … min förlossningstimme är inne — jag kommer, jag kommer! jublade han och störtade med utbredda armar dit ner, där hans oroliga hjärta famnades av hans fader och moder: de blå böljorna.

En resande, som trettio år efter de i vår berättelse skildrade händelserna genomreste samma trakt av bohuslänska skärgården, har berättat, att det lilla fiskläget, efter jaktlöjtnant Arnmans transport, fullkomligt återfallit i sin förra vanlottade belägenhet.

Var Arnmanska släkten sedan hamnat, visste ingen på fiskläget, men i ett litet värdshus mellan Marstränd och Göteborg hörde samme resande av den fryntlige värden, f. d. skepparen Lindgren, att jaktlöjtnanten kommit till välstånd och vid längre framskriden ålder gift sig för att [ 399 ]innan moderns död skänka henne en länge efterlängtad glädje. Men om sin forne kapten berättade Lindgren, att han ogift dött utrikes.

Rörelsen på det lilla värdshuset var god, och Lindgren förtjänte sig mången extra penning blott genom att för enträgna resande försiktigt lyfta på gardinen över en glasruta. Rutan satt i en avskild dörr, och den, som blickade ditin, såg endast en kammare med en säng, ett bord och ett par stolar. Vid bordet satt en skrynklig, ihopkrumpen gumma i vitstärkt mössa. Hennes matta händer lekte mekaniskt med två små snäckor. Intet spår av skönhet fanns i det gulbleka ansiktet — och ändå kallades hon fordom Rosen på Tistelön.


SLUT.