Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 21

←  Tjugonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tjugoförsta kapitlet

Tjuguandra kapitlet  →

Tjugoförsta kapitlet.

Inbäddad i gråsvarta töcken gick solen upp den 1 oktober. Alla gamla märken bådade en av dessa stormfyllda dagar, vilka efterlämna rysliga minnen, såväl i blödande människohjärtan, som på de ödsliga stränder, dit havet uppkastat sina vunna segertecken.

Alla försök att fånga eller snärja de forna sälskyttarna hade varit förgäves. Så fort man trodde sig ha kommit dem på spåren, voro de försvunna, och ända hittills hade de på det mest otroliga och förslagna sätt gäckat rättvisans efterspaningar.

Samma dag, vars händelser vi nu gå att teckna, hade Mårten jaktkarl gått i förbund med länsmannen och hans hantlangare. Och Mårten hade svurit en dyr ed, att han skulle fånga fåglarna i deras egen bur, ty ehuru tjänstfolket blivit uppsagt och hade flyttat och huset på Tistelön syntes alldeles obebott, trodde man sig dock med säkerhet veta, att mördarna ännu icke lämnat trakten. Hittills hade kronobetjäningen, av en viss fruktan för eget skinn, under nattetid gärna hållit sig på vederbörligt avstånd från de beryktade smugglarnas boning, men nu vart, på Mårtens inrådan, beslutat att välja natten för det viktiga förehavandet.

Emellertid hade stormen icke uteblivit, och den tilltog allt häftigare mot eftermiddagen. På aftonen kunde det anses som ett stort vågspel att med en så liten båt, som den de utskickade voro tvungna att begagna för att vid ankomsten dölja densamma, nalkas Tistelöns strand på en sida, där ingen egentlig landningsplats fanns. Mårten var emellertid den, som icke lät skrämma sig av svårigheter. Han, länsmannen och två modiga karlar — flera kunde båten icke rymma — gingo i, och under lyckönskningar till god fångst anträddes färden. Den ena vädervirveln, den ena störtsjön efter den andra hotade att vräka den lilla farkosten med dess personal i bränningarna, men Mårten styrde den stadigt genom de vilda vågorna, och allt närmare nalkades man den plats, som han utsett för landningen. Mårten jaktkarls djärva mod, i förening med en gynnsam kastning av vinden, gjorde det nästan omöjliga möjligt: de kommo lyckligt i land, och nu blev båten uppdragen och omsorgsfullt dold under ett utskjutande klippvalv.

— Nu, sade Mårten, får komsarien allt vara så god och låta mig styra te't. Jag är bäst bevandrad med dessa här skärgårdsgömslena och den, som har mesta uträkningen och fröjden vid att få de galghundarna i klämman. Om jag får fria händer, törs jag nästan borga för god utgång.

— Du är en präktig karl, Mårten, och då du såsom son till den mördade jaktkarlen naturligtvis är den mest intresserade här, så vore det illa av mig att lägga hinder i vägen för de medel, ditt nit kan uppfinna. Tala därför du öppet hur du tycker det är bäst att ställa med saken!

— Gott, herr komsarie! Då smyga vi oss försiktigt fram åt den sidan, där boningshuset ligger. Ännu ä nog icke drakarna hemkomna, men det lär icke dröja länge, och med detsamma de sticka huvudet i fällan, ä vi flux efter dem. Motstånd mötes med det här! Han visade på geväret men mumlade hastigt mellan tänderna, då han varseblev länsmannens ogillande åtbörd: — Det var sant, en skulle ha fåglarna levande! Nå, lika gott, ta dem ska vi. Men rappa i vändningarna få vi vara, och här under rocken har jag rep, varmed vi kan surra fast armar och ben på byket. Sedan få vi hålla vakt om dem, tills det blir dager och stormen lagt sig, då vi i någon av deras egna båtar för dem härifrån. Nu under nattetid skulle det i sådant herrans väder icke vara rådligt att ge sig ut med dem på sjön: medan vi skötte årorna, kunde de kränga omkull båten. Jag är viss på att de hellre höllo till godo med vårt sällskap på havsbotten än de ensamma böjde nacken över stupstocken — eller vad menar komsarien?

Länsmannen var alldeles av samma tanke, och nu beslöts, att Mårten skulle gå helt sakta förut och undersöka platsen.

Efter en stunds frånvaro återkom Mårten med underrättelse, att allt i huset varit så fullkomligt tyst, att han vågat sig ända fram till bryggan, men där till stor förargelse icke funnit någon enda farkost, utom en större båt, som låg fastlåst med järnkätting.

Detta var nu en ganska kinkig omständighet. Men knepo de första mördarna, skulle det väl bli någon råd att komma därifrån, menade Mårten.

Under ett par långa timmar smögo sig de spejande fram och åter, utan att ringaste utsikt visade sig som belöning för deras möda att streta mot stormen, vilken pinade sig genom kläderna intill märg och ben.

Klockan kunde nu vara omkring 11 på aftonen. Länsmannen och hans karlar hörde ej mer ett ord av vad de själva talade, så förfärligt dånade stormen över deras huvuden, och vid deras fötter tjöto vågorna sitt gensvar.

Mårtens spanande öga tyckte sig slutligen urskilja något, som rörde sig på högsta bergspetsen av ön. — Aha, där ha vi dem! tänkte han.

De rörliga föremålen på berget tycktes efter hand sjunka undan, och Mårten urskilde då, att det verkligen var Haraldsson och Birger, som skulle komma på en motsatt sida av huset. Han stötte på länsmannen och gjorde honom uppmärksam på vad han själv varseblivit, och utan tidsspillan drogo sig alla sakta åt det håll, som Mårten anvisade. Denne beräknade noggrant tiden, att de skulle möta sitt rov vid ingången för att på samma gång slippa in genom dörren.

Det tjocka mörkret gynnade företaget. Ju närmare de dunkla gestalterna rörde sig framåt, desto snabbare slingrade sig Mårten och hans följeslagare utför berget, som sträckte sig intill husets baksida, där han riktigt nog förmodat, att de skulle gå in. Slutligen kunde Birgers jätteskepnad tydligt skönjas, och strax efter honom gubben.

Birger stannade och lyssnade. Mårten, länsmannen och de bägge karlarna lågo nu i bergsskrevorna, endast några alnar skilda från mördarna, och vågade knappt andas. Birger visslade tre gånger, och regeln flög ifrån dörren. Gubben gick först in. Birger satte redan foten över tröskeln — men i samma ögonblick kände han en snara från ryggen kastad över armarna, som hårt drogos tillbaka.

— Jaså, edra lömska hundar!

Likt en tiger hade Mårten kastat sig över sitt rov, hans följeslagare voro honom hack i häl, och inom några sekunder uppstod det förfärligaste buller i förstugan. Erika och Gabriella, resklädda, störtade ut med ljus. Petter Lindgren och en annan båtkarl, som under denna natt skulle ha varit behjälplig vid flykten, deltogo i brottningen, vilken blev allt vildare. Förgäves skrek länsmannen på sin ämbetsmannamyndighet, under det han själv nödgades handgripligen göra densamma gällande. Allt gick i blodig strid. Ursinnigt kämpade Birger, och tvenne motståndare behövdes, innan han blev övermannad. Kanhända ägde han icke heller i denna stund all den styrka han var känd för; han stred med sonen till den man, vilken i sin dödsstund nedkallat Guds dom över honom.

Striden var slut.

Den gamle hade under de grövsta svordomar nödgats göra den för honom bittra erfarenheten, att hans arm var förlamad, medan modet, liksom endast för att håna, ännu levde kvar. Bunden, liksom Birger, såg han även sina trogna båtkarlar ligga dövade på golvet.

— Nu in med dem! ropade länsmannen, torkande svetten ur pannan.

Med ljuset i handen gjorde länsmannen en rund kring rummet och den intill stötande kammaren, och sedan han förvissat sig att alla luckor voro väl tillskruvade, utlät han sig: — Jag är trött efter schå'n … vräk in den där — han visade på Birger — i kammarn! Jag kastar mig här på soffan, och gubben kan ni väl se efter.

Mekaniskt trädde Birger över tröskeln, och hans hustrus ängsligt sökande blick fick ej sjunka i hans, ty den var sänkt mot golvet. Erikas fattning gav ej heller nu vika. Användande sin enkla vältalighet hos länsmannen, erhöll hon tillåtelse att i sin mans sällskap tillbringa de timmar, som återstodo innan avresan, och hon fick äga den trösten att, knäböjande, med huvudet lutat mot sin olycklige makes bröst, uppsända brinnande böner för hans själs frälsning. Över Birgers läppar gick intet ord, men hans suckar talade ett tydligare språk till den in i själva döden djupt älskade kvinnan,

Lutad över den länstol i yttre rummet, där fadern satt, stod Gabriella, och hennes lyssnande öra uppfångade, mellan de svordomar, som ännu icke stannat på hans läppar, några till henne saktade riktade ord. Med beslutsam röst viskade hon tillbaka: — Lita på mig, pappa, det skall ske! Men huru betedde sig Gabriella? Var det i tårar och ångest som man såg henne vrida händerna och tigga förskoning för sin gamle far? Var det i varma böner och med böjda knän hon, liksom Erika, anropade Gud för de förvillade själar, vilka kanhända snart nog skulle träda inför hans domstol? Nej, i denna avgörande, mellan liv och död svävande stund utvecklade sig fullständigt hennes starka själ: den kände, att här framför allt fordrades handling. Tårar hade hon gjutit, böner hade hon uppsänt — men nu hade hon blott tankar.

I förstugan, där de bägge raska karlarna ännu befunno sig, syntes Gabriella i verksamhet. Petter hade redan kommit sig, och Nils, ehuru blodet flöt från hans uppsvällda näsa, kände sig likväl mycket bättre, sedan Gabriella baddat både den och hans strupe med brännvin. Petter styrkte sig även med en duktig klunk. Men sedan sjönko de åter, efter växlad överenskommelse med Gabriella, i samma avmattade tillstånd som förut.

Mårten tittade esomoftast åt den öppna dörren, under det han, efter att ha överlämnat sitt gevär till en annan att vakta ingången till Birgers rum, gick av och an, kännande bandaget om de sår, som han under brottningen erhållit i huvudet. Men då han kände sig alltmera matt och länsmannens tunga snarkningar förkunnade, att denne nedlagt sin verksamhet, lät han till yttermera visso släpa in de bägge båtkarlarna.

Allt hade nu försjunkit liksom i ett slags dvala. Endast stormen lät höra sig, där den allt starkare ven kring huset. Sakta öppnades ett fönster i köket, och Gabriella gled försiktigt ut. Hon bar en icke oansenlig börda i förklädet, och sedan hon några sekunder lyssnat åt alla sidor, gick hon försiktigt ett par steg framåt. Blåsten nästan lyfte den lätta gestalten från marken. Vid källardörren och ett par andra ställen lutade hon sig ned och sysslade en stund, liksom hon tappat något, vilket hon bemödade sig att leta reda på. Sedan en god stund förflutit under denna vandring, vilken förnyades ett par gånger, gick hon nedåt bryggan, där hon stannade och blickade utåt den upprörda sjön.

Gabriella återvände till huset. Men hon gick ej in i rummet, där de fångna med sina väktare befunno sig, utan smög sig tyst som en tanke uppför vindstrappan. Här avtäckte hon en liten lykta, vilken hon hållit dold under förklädet, påtände vid dess ljus flera bloss och fästade sedan dessa mellan den över bjälklaget liggande torrveden. Snabbt ilade hon ned och in i rummet till de övriga. En knapp kvarts tumme senare stod hela huset i ljus låga, och vinden hjälpte det rasande elementet i dess hastiga framfart.

— Vad är detta för en rök? utbrast Mårten ett par gånger efter varandra och såg sig omkring i rummet, men då den alltmera tilltog, gick han ut i förstugan och öppnade dörren till köket, där han snart förstod vad som var på färde. Lågorna slogo emot honom och förenade sig inom ett par ögonblick med den från vindstrappan kommande eldhärden.

— Elden är lös — hela huset brinner!

Yrvaken flög länsmannen upp, och nästa ljud, som träffade hans öra, var gubben Haraldssons skrik: — Era skurkar, tänker ni steka oss levande!

— Å, herre Jesus — källarn, som är full med krut! ropade Petter Lindgren. I detsamma klingade en fönsterruta, luckorna flögo upp och en flamma kom från själva källardörren. Kronobetjänterna gåvo sig icke tid att tänka på fångarna. I förskräckelsen och den förfärande villervallan var det svårt för dem att komma ut på husets baksida och uppåt berget, i samma ögonblick som fruntimren jämte fångarna, i hast lösgjorda av Petter, skyndade ut genom förstugudörrarna på framsidan, vilka öppnades av den andra båtkarlen, som hade nyckeln.

— Nu fort i båten? viskade Petter och sprang förut att lossa kättingen.

Jagade av orkanen och elden, flögo Tistelöns husvilla invånare omkring varandra, men hamnade slutligen i båten!

Emellertid hade länsmannen med sina karlar hunnit spetsen av berget. Då de vände sig om, sågo de fångarna med de övriga rusa ned i båten.

— Ha, ha, ha, skrek Haraldsson, som stod på ena toften, fick ni något för besväret? Hälsa höglovliga magistraten i Marstrand, och hela häradsrätten sen, att gamle Haraldsson icke var så lätt fångad!

Båten lyftes nu av den första svallvågen.

Mårten rasade. Deras egen båt var för långt borta, för liten och för bräcklig i stormen. Mårten hörde ej länsmannens försäkringar, att de ej skulle hinna stort stycke, förrän de ertappades, sedan de blivit efterlysta. Skulle han overksam stå och se på huru hans fars mördare flydde undan? Han förmådde ej hindra det.

Båten lyftes just av den första svallvågen, då Birgers röst hördes med en styrka, som överröstade stormen: — Var är Erika?

Erika fanns icke i båten.

— Ni ser det!… sade Birger. Tillbaka!

— Är du vansinnig? ropade gubben och sökte värja styret, som Birgers väldiga arm redan fattat för att vända. Du ser ju, att hon icke finns på gården — det är slut med henne. Vill du kasta oss mitt i gapet på ulvarna, din galning!

— Pappa, pappa, släpp styret! bad Gabriella. Nu är det förbi med oss, men det är detsamma. Erika blir innebränd — vänd, för Guds skull, vänd ögonblickligen …

— Ha, vad är det nu därnere? utbrast Mårten från berget. Far och son brottas mitt i båten. Se, komsarie, se hur lågorna skina den gamle mitt i synen … se gossar, hur båten hoppar, kantrar icke skräpet, så kalla mig en rackare! Åt havsbotten då med packet, efter de va för goda för galgen … Ja, tryck du, Birger, far din ner igen … Nu reser han sig inte mer … De vända tillbaka. Jag undrar icke på att gamlefar stretade emot … Se så, där ä de vid land igen … Nu, kamrater! Och utan att tänka på krutet i det brinnande huset flög Mårten ned. — Båten ska vi först knipa!

Under vilda skri klättrade de samtliga ned på andra sidan av berget och ilade mot bryggan.

— Ur vägen, lymlar! röt Birger och stötte med en sådan häftighet till sina motståndare, att själve Mårten tumlade över ända. Erika, Erika! ropade han och störtade lik en vansinnig in i huset.

— Åhå, sade Mårten resande sig och fattade Haraldsson i kragen, er son lär ha glömt något, men ni får allt vara snäll och göra oss sällskap, min gubbe, för, som ni ser, är det vi, som nu ä herrar!

Den gamle såg förfärlig ut. Han kände, att hans timme slagit. En blick, full av förtvivlad ångest, föll på hans avgud, Gabriella, som ej aktade på hans böner och rop, utan ilade uppåt gården.

Gabriella hade likväl icke uppnått förstugan, innan Birger med svett hår och svedda kläder rusade ut. I sina armar bar han Erika, vars huvud hängde över hans axel.

Erika hade blivit ett offer för sin vaksamhet. För att åt sin make rädda ett litet kvarglömt skrin med penningar och viktiga handlingar, som han anförtrott henne, hade hon i villervallan vid springandet ut ur huset obemärkt hastat tillbaka och därinne blivit kvävd av röken. Med det olyckliga skrinet bredvid sig fanns hon av Birger, som nu med sin börda ilade mot stranden.

Då Birger såg, att allt hopp var förbi, vände han sig med en skymt av den gamla fattningen till den väntande kronobetjäningen och sade: — Jag följer er nu godvilligt och bekänner för vem som vill höra det, att vi, far och jag, mördat jaktlöjtnanten och hans bägge karlar och sänkt jakten utanför Paternosterskären.

Liknöjd för allt steg Birger med liket av sin älskade Erika hårt slutet till sitt hjärta, ned i båten, och snyftande såg Petter Lindgren från stranden huru den vände,