Runesvärdet
| ← Till Svear |
|
Seglaren → |
Runeswärdet.
I fordna dagar fanns ett runesvärd,
Vårt gamla Svithiod var den klingan värd!
Så vidt berömdt fanns intet i Europa,
Det svärdet mätte sig med allihopa.
Då fram det fördes var det alltid bart,
Och klingan lyste som ett norrsken klart,
Klart som då strålen af en ljungeld faller,
I nattens djup, på fjellets is-kristaller.
Så det till Södern, så till Vestern kom,
Och Seine och Tibern sjunga än derom.
De gamla minnen dö ej bort, de lefva,
Fast menskor falla och fast throner bäfva.
Men hvart det kom, hem kom det dock igen,
Men mera skarpt och kärt och dyrbart än;
Det växte för dess ägare i värdet,
Dock nordens genius bodde ock i svärdet.
Med bäfvan såg man fjerran från derpå;
Men såg sig likväl icke mätt ändå.
Man ser ej dvärgen, fast han står på stolen,
Men alla vända ögonen åt solen.
Den sista gång som det i striden var,
Det var tung Carl den tolfte som det bar.
Han var blott kung för att den klingan bära,
Han bar deri sin storhet och sin ära.
Men kungen föll; hvar blef då klingan af,
Säg, blef den lagd med honom i hans graf?
Kan väl en enda graf de två förena?
Stor nog är den, som rymmer en allena.
Dock tyst nu vet jag hvar den klingan är,
Fast icke mera någon hand den bär.
Förglömd den hänger ej i häfdens kammar,
Men hela Sverge som ett runsvärd flammar.
Utöfver skog och flod bär klingan sjelf
En vattrad skifva, som en vågig elf;
Och hvarje ädel tanke Svithiod föder,
Som gyldne runa på dess klinga glöder.
Men Mälarns bölja, klar som silfverskir,
Uppå den blanka lägger blå safir,
Och äkta stenar är den icke utan,
Men bäst af alla är dock Åreskutan.
Dess fäste ligger öfver Torneå,
Och isbriljanter blixtra deruppå,
De klaraste som öga sett — de bäste;
Och sommarsolen dansar kring dess fäste.
Och hören, Danskar, dragen hop er krets!
Vid Skanör hvilar runesvärdets spets.
Och hören, Ryssar, hur J äfven rusten,
Nu hvilar eggen längs åt hela kusten.
Hur Beltens viking äfven än sig rör,
I Sverge fruktar man ej mer derför;
Rätt mot dess hjerta stäfvar spetsen genast,
Och svärdet hänger på ett hår allenast.
Hur emot oss alltjemt den Finska vik
Vidöppet gapa syns, ett draksvalg lik,
Det gapar ej, att det ur led ej ginge,
Om runeklingan det i svalget finge.
Men kommer någon djerfsint vikingson,
Hvarhelst han äfven månde komma från,
Vi strida ock, men striden står på stället,
Och svärdet springer ej, dess rygg är fjellet.
Och fast det nu ej förs från haf till haf,
Är äfven Östersjön hvar oväns graf.
Tron J det ej, så kommen — kommen alla!
Om J ha’n lust att på er lustfärd falla.
Ej ut på segerbragder mer vi gå,
Vi hafva segrar för en verld ändå;
Och fast ej svärdet nu kring verlden ljungar,
Än kan det dragas dock, som förr, af kungar.
Ännu vi minnas väl det kungabref,
Som Gustaf Adolf det vid Lützen skref;
Och mången herrlig strid i Auras dalar,
Ännu med undran om vår klinga talar.
Först må vi kallas af den hela verld,
Förrän vi komma med vårt runesvärd;
Det har ej hittills glömt att skrifva lagar,
Än för Europa på dess herredagar.
Än växer styrkan upp med senig arm,
Och modet andas eld ur lejonbarm;
Än mägtar Svea stora andar skapa,
Fast ögonblicket gnolar på dess drapa.