Sången och Sorgen
SÅNGEN OCH SORGEN.
O Sångens Ande! säg, hvar skall jag ana
Din boning? Tankan djerf, i flygten snar,
Vill hinna ofvan ljusets blåa bana
Den verld, som evigt välljud ordnat har.
Är du nog hård, att mig i fjerran svara:
”Din sorgsna själ kan ej min boning vara!”
Nej! ren du är, af englars ursprung buren;
En flägt af Gud i hvarje jordiskt bröst.
Från dig till lån sin glädje har naturen,
Ty kärleken dig lärt sin himlaröst.
När Skaparn satte gräns för jorderingen,
Då sönk du från hans barm på silfvervingen.
Och känslan väcktes: paradisets dufva
Sin tjusning tolkade i menlös fröjd.
Kring fälten ljöd en hymn från hvarje tufva,
Och andar svarade från klippans höjd.
Du hördes ömt i balsamvinden tona;
Hvar blomma då slog ut sin sälla krona.
Och Skaparn hvilade på sjunde dagen,
Sitt verk han glad i jord och himlar såg;
Till morgonsolen, nyss ur chaos dragen,
Din lyra vingad flög på ljusets våg.
När klangen molnets blåa mantel rörde,
Log Jehovah: sin egen röst han hörde.
Dock snart förbredde sig ett midnattstöcken
Med vredens åska öfver Edens glans:
Nu Sorgen ensam satt i lifvets öcken,
Och band i tårar dödens bleka krans.
Då räckte Du åt Sorgen brodershanden,
Och söng bland stormarna på ödestranden.
Och, lyssnande, nu stilla hördes brusa
Det vilda haf liksom en svanesång;
Och skogen lärde mildt i suckar susa,
Och lund och floder söngo på engång:
”Din längtan, Lif, må sig från mullen häfva,
Med sångens vingar öfver molnen sväfva!”
Då kände menniskan sig styrkt och lugnad
Vid evighetens hulda återklang,
Och lik en stjerna fram, till jordens hugnad,
Ur himlens azur hoppets lilja sprang.
Då log för första gången Sorgens engel,
Och stödde sig mot liljans trogna stengel.
O Sångens Ande! låt dess fackla tindra,
Der Sorgens hand mig för på enslig stig!
Snart på min graf blott daggens tårar glindra,
När soln ur österns flamma höjer sig.
Låt då en blomma, ur mitt hjerta sprungen,
Af vårens lena vestan bli besungen!