Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 7 —

Nu Sorgen ensam satt i lifvets öcken,
Och band i tårar dödens bleka krans.
Då räckte Du åt Sorgen brodershanden,
Och söng bland stormarna på ödestranden.

Och, lyssnande, nu stilla hördes brusa
Det vilda haf liksom en svanesång;
Och skogen lärde mildt i suckar susa,
Och lund och floder söngo på engång:
”Din längtan, Lif, må sig från mullen häfva,
Med sångens vingar öfver molnen sväfva!”

Då kände menniskan sig styrkt och lugnad
Vid evighetens hulda återklang,
Och lik en stjerna fram, till jordens hugnad,
Ur himlens azur hoppets lilja sprang.
Då log för första gången Sorgens engel,
Och stödde sig mot liljans trogna stengel.

O Sångens Ande! låt dess fackla tindra,
Der Sorgens hand mig för på enslig stig!
Snart på min graf blott daggens tårar glindra,
När soln ur österns flamma höjer sig.
Låt då en blomma, ur mitt hjerta sprungen,
Af vårens lena vestan bli besungen!