Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 6 —

SÅNGEN OCH SORGEN.

O Sångens Ande! säg, hvar skall jag ana
Din boning? Tankan djerf, i flygten snar,
Vill hinna ofvan ljusets blåa bana
Den verld, som evigt välljud ordnat har.
Är du nog hård, att mig i fjerran svara:
”Din sorgsna själ kan ej min boning vara!”

Nej! ren du är, af englars ursprung buren;
En flägt af Gud i hvarje jordiskt bröst.
Från dig till lån sin glädje har naturen,
Ty kärleken dig lärt sin himlaröst.
När Skaparn satte gräns för jorderingen,
Då sönk du från hans barm på silfvervingen.

Och känslan väcktes: paradisets dufva
Sin tjusning tolkade i menlös fröjd.
Kring fälten ljöd en hymn från hvarje tufva,
Och andar svarade från klippans höjd.
Du hördes ömt i balsamvinden tona;
Hvar blomma då slog ut sin sälla krona.

Och Skaparn hvilade på sjunde dagen,
Sitt verk han glad i jord och himlar såg;
Till morgonsolen, nyss nr chaos dragen,
Din lyra vingad flög på ljusets våg.
När klangen molnets blåa mantel rörde,
Log Jehovah: sin egen röst han hörde.

Dock snart förbredde sig ett midnattstöcken
Med vredens åska öfver Edens glans: