Sången om den eldröda blomman/Kap 14
| ← Stockelden vid Neitokallio |
|
Syster Maja → |
14. HÄGGBLOMMAN.
»Nej! Jag vill lefva så länge jag är ung, fritt vill jag andas så länge jag har lungor! — Men vet du, Häggblomma, hvad lifvet egentligen är?»
»Ja», svarade flickan med flammande blick — »det är kärlek!»
»Ja, men det är också annat. Det är ungdom och vår och lifsmod, och det är ödet, ödet som sammanför människobarn.»
»Är det så —? Hur har jag aldrig kommit att tänka på det, innan du nu sade det?»
»Därför att våra tankar ingenting betyda i dessa saker. Utan att veta af hvarandra irra vi omkring som himlens vindar eller fästets stjärnor. Och vi gå förbi hundrade utan att bevärdiga dem med en blick, tills ödet plötsligt liksom i blixtbelysning ställer oss öga mot öga med den utvalda. Och i samma stund känna vi också att vi tillhöra hvarandra, vi dragas mot hvarandra som järnet mot magneten — det må sedan bli till lycka eller olycka!»
»Just så har jag känt det och känner det nu allt tydligare», sade flickan och tryckte sig lidelsefullt intill honom. »Hvarje minut i din famn är mera värd än hela mitt förflutna lif!»
»Och du är för mig som vårens sjudande safve, som berusar mig och kommer mig att glömma allt det förflutna. Och jag vill berusas och dränka min vemodiga sommar och min dystra höst och min glädjelösa vinter i vårens jubel! Och jag prisar ödet som förde dig i min våg, ty ingen är som du!»
»Är ingen så?» frågade flickan på en gång glad och tviflande. »Om jag kunde vara sådan!»
»Du är det! Ty hvarje droppe af ditt blod är eld och kärlek. Den lättaste beröring af din skospets mot min fot är mera än andras hetaste famntag, din andedräkt är som en hemlig smekning och din vårliga häggdoft är rusande ända till vansinne.»
»Säg inte så… jag är ingenting, du ensam är allt. Men säg mig, Olof, äro alla människor lika lyckliga som vi?»
»Nej.»
»Hvarför det då —? Kunna de inte?»
»Nej, ty de våga inte vara lyckliga. Ack, hvad människorna äro dåraktiga! De vanka omkring med psalmbok och katekes under armen, när våren och kärleken vänta dem. Och då de äro gamla och deras ådror fulla af bly, då se de med tiggarblickar tillbaka på sin förlorade ungdom, och då de ej mera kunna återfå den, sticka de katekesen och psalmboken också oss under armen.»
»Är det verkligen så… ?»
»Ja, så är det. — Endast så länge hon är ung, så länge lifvets kvicksilfver smältande rinner i hennes ådror, kan människan vara lycklig! Och stolt är människan då hon vågar kräfva sin del af lifvet fullt ut, då hon utan fruktan störtar sig i lifvets vågor, så att skummet glimmar kring hennes tinningar och lifvets salta flod sköljer hennes ansikte!»
»Vågar jag också allt detta, Olof? Säg, vågar jag inte?»
»Jo, det vågar du. Och just som sådan är du så skön och bedårande. Härlig är människan när hon skänker sig helt åt en annan, utan att fråga, utan att vänta gengåfvor eller fordra räkenskap, men blott med kropp och själ badar i lifvets djupa källa!»
»Just så! — Och vet du hvad, Olof?» sade flickan med het, skälfvande stämma.
»Hvad då, säg?»
Men flickan kunde ej få fram ett ord mera, hon brast i gråt och dolde sitt brännande ansikte vid hans bröst, snyftande så att den späda kroppen skakade.
»Hvad nu —? Hvarför gråter du liten?»
Flickan fortfor att snyfta, den späda kroppen skälfde.
»Jag vet inte… därför att jag ej kan skänka dig så mycket jag vill!»
»Men du har ju gifvit mig mera än jag någonsin vågade hoppas.»
»Men ändå inte så mycket som jag hade velat! Hvarför begär du inte mera af mig? Befall mig att dö med dig, och jag skall kasta mig i elden med dig! Eller kväf mig här, nu genast…»
Det är som om den alltjämt tilltagande eldens hetta plötsligt hade kastat en brännande, svidande gnista i hans själ.
»Hur kan du tala så?» sade han nästan skrämd. »Det är ju rena vanvettet.»
»Vanvettigt är det ju, men om du visste hur jag älskar dig! Säg blott ett enda ord, och jag lämnar far och mor och hem och allt och följer dig som en tiggerska från by till by.»
»Och du skulle inte blygas för människorna?»
»Blygas —? Hvad bryr jag mig om människorna, hvad veta de väl om kärleken!»
»Häggblomma, du!» sade Olof i det han böjde hennes hufvud bakåt och såg henne rakt in i ögonen: »skulle det vara vackert?»
»Nej, nej» — flickan lät sitt hufvud sjunka. »Men jag skulle vilja göra något för dig, uppoffra någonting för din skull.»
Hon teg ett ögonblick, men så lågade hennes blick ånyo: »Olof, nu vet jag hvad jag vill göra! Jag skall klippa af de vackraste lockarna i mitt hår, och så skall du låta göra dig ett minne af dem — jag vet att man brukar så. Och det skall du alltid bära — och minnas mig, ännu när du älskar någon annan!»
»O, du min älskade! Jag vet inte om jag skall glädjas eller gråta, när du talar så där! Men det är bara nu i vårnattens skymning. När det dagas, tänker du annorlunda.»
»Nej, aldrig, inte ens i grafven!»
»Och ändå är det så barnsligt. Måste du också få ett synligt tecken af mig, för att kunna minnas att du varit lycklig med mig?»
»Nej!»
»Är det då nödvändigt för mig?»
»Nej, nej, eftersom du säger det! Jag är så barnslig. Förlåt mig, Olof, och var inte sorgsen mera — jag begär ingenting annat än att få älska dig.»
»Och jag dig — utan en fråga, utan en tanke!»
»Ja, ja. Och hela mitt lif vill jag minnas den lycka du skänkt mig, jag vill föra det minnet som en lycklig hemlighet ända till min dödsstund, och jag vill välsigna dig…»
Men plötsligt reste hon sig upp på armbågen:
»Hör du, Olof! Säg mig en sak. Vet du om någon människa någonsin dött af lycka?»
»Nej, jag har aldrig hört något sådant. Hvarför… ?»
»Men om man är riktigt lycklig?»
»Nej, jag tror det inte ändå.»
»Men man lär ju också kunna dö af sorg — och om man riktigt vill?»
En våg af jubel, ömhet och rörelse brusade i Olofs hjärta.
»Häggblomma!» sade han slutande henne i en vild omfamning. »Ingen är som du! — Och om det vore möjligt, så skulle inte heller jag önska något annat.»
»Skulle du verkligen vilja det — med mig?»
»Ja, ja… kväfvas af din doft, strypas i dina lockars snärjande smekning! — Och det vore kanske det bästa för mig och andra…»