Sången om den eldröda blomman/Kap 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Häggblomman
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Syster Maja
Lifstråden  →


[ 145 ]

15. SYSTER MAJA.

Vemodet hade dragit in i hans själ och han talade till aftonskymningen, som tittade in genom hans fönster — och uppmärksamt betraktade hans bleka ansikte.

»Också jag skulle haft en syster — syster Maja», talade han drömmande.

»Det hade du ju, och en rask och präktig flicka var hon!» sade aftonskymningen. »Jag kände henne mycket bra.»

»Själf minns jag ingenting från den tiden, men mor har berättat så vackert om henne — såsom det där om min sjukdom…»

»Så, har din mor talat om det? Det kunde man ju gissa.»

»Som litet barn lär jag en gång ha varit mycket sjuk — jag låg alldeles på mitt yttersta. Mor och de andra gräto, men tröstade sig med att lille Olof snart skulle bli en ängel med krona på hufvudet och palmer i händerna. Och syster Maja tröstade de med att jag sedan som ängel skulle sitta bredvid hennes bädd och afvärja onda drömmar med mina utbredda vingar.

[ 146 ]»Och om så skulle skett, så hade det också varit det bästa», sade aftonskymningen allvarligt.

»Men flickan, min syster, brast i gråt, och ropade mellan snyftningarna, att jag inte skulle få bli en ängel, utan en stor karl, — ännu större än far, stor och stark. Och hon kastade sig om min hals och sade att ingen fick ta bort Olof, ingen!»

»Just så var det», nickade skymningen, »just så gjorde hon.»

»Och hon, min syster, försökte bota mig på sitt eget sätt: hon smekte mig, hon blinkade åt mig, hon kittlade mig under hakan. Och jag skulle ha börjat le åt henne, fastän jag var så illa sjuk. Och då jublade hon och stärktes i sin tro att jag åter skulle bli frisk och växa stor och stark. Så log jag småningom allt mera, och lifvet började åter le mot mig — småningom blef jag en frisk gosse.»

»Så gick det. Och din syster ville sköta dig alldeles ensam, hon tillät ingen annan att ens röra vid dig — sådan var hon, din syster Maja!»

»Men sedan blef Maja själf sjuk. Och fastän hon var mycket svag, ville hon ej ett ögonblick släppa mig ur synhåll, utan jag måste alltjämt sitta på sängen bredvid henne. Och jag blott log och skrattade, jag förstod inte att min enda syster höll på att dö — ibland hade jag till och med lekfullt knipit hennes magra kind eller dragit henne i flätan eller örat…»

»Så har du alltid gjort åt alla flickor … och lett därvid!»

»Då togo de andra bort mig från henne … eftersom jag var en sådan liten best…»

[ 147 ]»Alldeles så — skulle man blott senare ha gjort på samma sätt!»

»Men Maja fattade min hand och höll mig kvar. Och ännu i hennes dödsstund skulle jag sitta kvar, och hennes sista ord voro en önskan att Olof skulle bli en stor och duktig karl.»

Den unge mannen försjönk i tankar.

»Och nu är du stor och stark…?» sade aftonskymningen, liksom för att förmå honom att fortsätta.

»Ja, hvarför fick inte min syster lefva? Ack, om hon ännu vore kvar i lifvet!»

»Hvem vet, — kanske var det bättre för henne, att det är som det är.»

»Om hon vore i lifvet, så skulle hon nu vara i sin bästa ålder. Och hon skulle vara hos mig, vi skulle bo tillsammans och inte bry oss om andra. Vi skulle ha vårt eget hushåll, och hon skulle vara kamrat och syster för mig — och allt! Jag ser så tydligt hur hon skulle se ut. Hon skulle vara lång och smärt, och hon skulle ha ljust hår, blondt som vår hemtrakts lin, och lockarna skulle fritt bölja öfver hennes skuldror. Och hon skulle bära sitt hufvud högt — högmodig skulle hon inte vara — men stolt, ståtlig. Hennes ögon skulle lysa af eld och skälmskhet! Det skulle vara djupa, främmande världar speglande ögon, inför hvilka ingen skulle våga ens det minsta svek. Alldeles som mors, utom att i dem skulle bo mycket, mycket ungdomseld — nästan som i Kylli…»

»Så, så», skrattade skymningen, »jaså, sådan skulle alltså din syster nu vara! — nå, vidare!»

»Och hennes lynne — det skulle vara sällsamt. Själfsvåldigt, nästan öfvermodigt, ibland sådant om [ 148 ]hvilket gammalt folk säger att det inte ens duger för en gosse, ännu mindre för en flicka. Men henne skulle det passa… Så här om vintern skulle hon komma hem skidande — och skulle storma in så det smäller i dörrarna. Sedan skulle hon hoppa upp i min famn, lägga sina kalla händer på mina axlar och skälmskt blicka mig in i ögonen:

»Men herregud, kära bror! Hvad håller du för en fasta nu igen?» Jag skulle redan bli lättare till sinnes — men allvarligt skulle jag ändå svara: »Ack, hvad du är barnslig ännu, kära Maja, riktigt pojkaktig! Och ett sådant oväsen du för…»

»Själf är du en riktig drummelpetter — sitter här och möglar som en gammal munk. Det är annat att skida därute så att snön yr om en — och här skall du få känna på något friskt…!»

Därvid trycker hon sina kalla händer på mina kinder, så att jag rycker till, och ser mig skälmskt i ögonen. Men då är också mitt dåliga lynne borta och jag kan inte låta bli att skratta åt flicksnärtan: »Du är mig just en…!»

Den unge mannen tystnade leende — liksom för att outplånligt fästa sin ungdomsfriska systers bild i minnet.

»Så att hon är alltså i främsta rummet till för ditt nöjes skull — hon; som alla andra?» frågade skymningen.

Leendet vek från den unge mannens ansikte.

»Och din syster sitter alltså på dina knän med skälmen i ögonvrån…?»

»Nej, nej… skälmen är borta och löjet försvunnet, och hon ser på mig med sina djupa ögon, inför hvilka intet svek kan bestå: »Olof, det berättas om dig…»

[ 149 ]»Hvad berättas det om mig —?»

Hon ser mig allt djupare in i ögonen:

»Det berättas — onda ting, broder. Det berättas att du leker med kvinnohjärtan — är det sant?»

Jag kan inte uthärda hennes blick, utan låter hufvudet sjunka.

»Olof, tänk på att också jag är en flicka!»

Det går som ett stygn genom min själ.

»Ack, kära syster, om du kände till hela den saken, om du visste hur mycket jag själf fått lida! Jag har inte velat leka med dem, jag har endast velat vara med dem — som nu med dig.»

»Som med mig…?» säger hon och ser på mig med stora, förvånade ögon. »Fastän du vet att du inte kan vara som en bror för dem — det måste du ju veta!»

»Det kan jag ju nog — ibland!»

»Men aldrig fullständigt! Och ännu mindre kunna de vara som systrar — känner du inte så pass mycket till sådana saker?»

»Nej!»

»Men det borde du ju veta… Tro du mig! Visst kan man ju vara syster med den ena eller den andra, men aldrig med en sådan som du. Du, med dina svarta ögon — dem har jag alltid varit rädd för. De locka, de draga — mot ofärd och olycka!»

»Ack, ack, kära syster, hvad du måste förakta mig!» säger jag och gömmer hufvudet i hennes famn, liksom fordom i mors.

»Nej, jag föraktar dig inte, men jag har medlidande med dig. Och jag kan inte låta bli att hålla af dig, ty jag vet att ditt hjärta är rent och godt, [ 150 ]men du är svag — mycket svag.» Och hon smeker tröstande min panna, liksom mor fordom.

»Ja, sådan är jag, svag är jag, men jag lofvar…!»

»Lofva ingenting!» afbryter hon nästan strängt och höjer varnande sitt finger. »Så många gånger har du lofvat med tårar, och alltid fallit igen. Lofva ingenting, men försök att vara stark!»

»Jag skall försöka… du min egen, min enda syster!» Och jag fattar båda hennes händer och kysser dem tacksamt gång på gång — — —.

»Jaså, ni ha sådana samtal?» sade aftonskymningen; »Nu börjar jag också önska att din syster vore vid lif. Skulle hon blott litet oftare tala så där med dig, så vore du kanske en helt annan människa.»

Den unge mannen satt åter försjunken i tankar.

Men med ens springer hon upp och tänder lampan, ty det har småningom blifvit mörkt. Och hon kommer till mig, lägger sina händer på mina axlar och frågar: »Får jag inte hjälpa dig med dina uppräkningsböcker — du vet ju att jag kan?»

Hon sätter sig vid bordet och jag sitter och ser hur hennes lilla hand glider fram öfver papperet. Jag börjar arbeta med mina räkenskaper, och så förflyter den ena stunden efter den andra.

Men med ens afbryter hon arbetet och börjar prata: »Du är då riktigt en stor stockpatron, som har eget kontor och tillochmed egen skrifvare. Ingen annan har blifvit stockförman vid så unga år som du och ingen är en så ståtlig förman som du, som har eget kontor med bokhållare vid bordet!»

Jag måste skratta: »Och ingenstans finns det en så söt flicka som du, syster Maja!»

[ 151 ]Sedan blir hon åter allvarlig och ser på mig så underligt, att jag inte vet hvad hon menar.

»Men säg mig, hur länge ämnar du egentligen hålla på med det här landstrykarlifvet — det har nu räckt i tre år?

»Är det så länge redan…?» säger jag förvånad. »Nog kommer det väl att vara länge ännu…»

»Om jag vore i ditt ställe, så skulle jag sluta nu med detsamma. Vi skola bege oss hem och öfvertaga gården — låta föräldrarna komma till ro — de ha nog trälat tillräckligt med den i sina dagar.»

Jag ser på henne som ett frågetecken.

»Far då —? Var lugn, hans vrede har längesen lagt sig. Och både han och mor vänta blott din återkomst, ty bror Heikki är ändå alltför mjuk till husbonde.»

»Tror du det —?» frågar jag häpen och glad.

»Jag inte endast tror det, jag vet det säkert! Och vet du, hvilket arbete som väntar oss där? Du skall så in fälten med hö och bygga en ny ladugård, och boskapen skall ökas till det tredubbla… ja, just så! Och hvad skall du göra med Isosuo mosse — när ämnar du dika ut den och ta upp kärrodlingar?»

»Isosuo! Hur kan du gissa det?»

»Hvarför skulle jag inte göra det — jag är ju syster Maja! Det blir nog ett stort företag, far har aldrig vågat sig på det — men du är ju också större än far, stor och stark…!»

»Syster Maja!» utropar jag förtjust. »Nu måste jag verkligen få kyssa dig — din like finns då inte i hela världen.»

»… Och vi återvända hem redan nästa vecka. Allt går som du då planerade. Boskapen ökas och [ 152 ]fälten vidgas, på kärret böljar den doftande klöfvern och Koskela gårds rykte sträcker sig allt vidare omkring. Och vi äro så lyckliga… du som värdinna, jag som husbonde. Och själfva bli vi småningom gamla och grå, men våra barn — o ve, hvad är det jag yrar om!»

»Det är din bästa dröm, som jag hoppas snart skall gå i fullbordan!» smålog skymningen och uppslog sina kolsvarta ögon. »Men tänd nu din lampa — här är ju alldeles stickmörkt!»