Sången om den eldröda blomman/Kap 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lifstråden
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

De mörka fårorna
Till botten  →


[ 167 ]

17. DE MÖRKA FÅRORNA.

Söndagsmorgon — en lugn, fridfull söndagsmorgon. Olof hade just rakat sig och satt ännu framför spegeln och kammade sitt hår.

»Det ser ut som om vikarna vid tinningarna hade blifvit djupare», tänkte han. — »Nå ja, manligare ser det ut!»

Han lade borsten på bordet, vände litet på hufvudet och granskade sig ännu en gång i spegeln.

»Jag tycks vara litet blek också», tänkte han vidare. — »Men jag är ju inte heller något barn längre!»

Han ämnade just stiga upp.

»Se efter ännu en gång — litet uppmärksammare!» uppmanade honom spegeln.

Olof tog borsten, stök sina mustascher och smålog.

»Så, du märker ingenting… ?» yttrade spegeln nästan spefullt. »Se dig ett tag under ögonen!»

Det var som om fjäll fallit från hans ögon. Från spegeln stirrade emot honom ett blekt ansikte med stridernas och vandringsårens rynkor vid tinningarna. Och under ögonen syntes två djupa, mörkgrå fåror, snarlika sigill under en namnteckning.

[ 168 ]»Är det möjligt?» utropade han och kände sitt blod isas.

»Är det underligt?» svarade spegeln lugnt och kallt.

Mannen i spegeln fortfor att stirra med sina mörka fåror. »Hvar har jag då fått dem?» utropade Olof ångestfullt.

»Det borde du veta utan att fråga!» svarade spegeln. »Nu har du ditt ”märke” — utan att du bedt därom.»

Mannen i spegeln stirrade, de mörka fårorna fortforo att stirra. Han hade velat vända bort hufvudet eller sluta ögonen, men han kunde det icke. Ty det var som om bakom honom stått en stor, sträng man, hvilken med en höjd piske i handen befallde: »se dit!»

Och han såg dit.

»Betrakta dig nogare, så att du lär känna dig bättre!» ropade mannen med piskan. »Se på de inre vinklarna af dina märken — hvad ser du där?»

Olof såg. En mängd fina, slappa streck och linjer — en del djupare, en del grundare, några raka och tydliga, andra otydliga!» Kallsvetten bröt fram på hans panna.

»Räkna dem!» ropade mannen bakom honom.

»Omöjligt — de äro så otydliga!»

»Det vet jag nog», sade mannen med piskan nästan hånfullt, »men räkna dem ändå!»

»Olof lutade sig fram och försökte räkna.

»Nå, huru många äro de?»

Intet svar.

[ 169 ]»Huru många äro de?» ljöd det som en åskknall, Olof tyckte sig höra piskan hvina öfver sitt hufvud.

»Omkring nio eller tio», svarade han.

»De äro nog flere! Och vill du nu veta hvad de betyda?»

»Nej!»

»Det kan jag nog tro, men jag skall säga dig det ändå, så att ingenting blir bortglömdt! — Den första?»

»Jag vet inte.»

»Du vet nog: Lågande ögon!»

Det var som ett piskrapp, som tvingade honom att ofrivilligt böja sitt hufvud — och så föllo rappen tätt på hvarandra:

»En smidig midja och snärjande lockar! — Tårar och tomma löften! — Skönhetstörst! — Bedrägligt broderskap! — Själfviskhet och eröfringslystnad! — Döende barndomsröster! — Drömlif och själfbedrägeri…!»

»Nog nu!»

»Inte ännu, det finns »med mera», »med mera», som du knappast kommer ihåg.»

»Plåga mig inte längre!» ropade Olof liksom hotande.

»Det är du själf, som plågar dig!» Se nogare efter: »med mera», »med mera»…»

»Plåga mig inte!» röt Olof som ett såradt vilddjur, ryckte spegeln till sig och slungade den mot ugnen. så att skärfvorna klingande flögo utöfver golfvet.

Han hade sprungit upp. Hans blod sjöd, och hans ögon brunno med en mörk och hotfull låga.

[ 170 ]»Än sedan då —?» ropade han och stampade trotsigt i golfvet.

»Själf skall jag bära mitt märke — och bära mitt hufvud högt!

Sade så, grep sin hatt och störtade som en stormvind ut genom dörren.