SOU 1951:40/yttrande
| ← Sammanfattning |
|
Bil. 1. Tabell, innehållande vissa uppgifter rörande strandområden där förbud gäller enligt den provisoriska strandlagen → |
I likhet med utredningens övriga ledamöter är jag livligt intresserad av
att i görligaste mån hålla stränderna vid våra havskuster, sjöar och
vattendrag fria från bebyggelse som kan hindra den icke strandägande
befolkningen att idka bad och friluftsliv.
Redan vid den provisoriska strandlagens tillkomst diskuterades frågan huruvida det kunde vara nödvändigt att för detta ändamål tillskapa en speciell lagstiftning. Den meningen har framförts, att det skulle vara möjligt för staten och kommunerna att lösa detta fritidsproblem genom att utnyttja jordegendomar som redan befunne sig i allmän ägo eller att förvärva eller arrendera markområden som kunde lämpa sig för ändamålet. Det har också framhållits, att strandbebyggelsen på ett tillfredsställande sätt skulle kunna regleras med stöd av 1947 års byggnadslag. För min del har jag med hänsyn till de nämnda möjligheterna icke blivit övertygad om nödvändigheten av att tillskapa en särskild strandlag. Jag skulle likväl icke – trots de olägenheter ur systematisk synpunkt och den kritik mot byggnadslagen som en särlagstiftning på detta område måste innebära – finna skäl att direkt motsätta mig en sådan lagstiftning, såvida denna utformades så, att den icke gjorde större intrång i jordägarens rätt till sin mark än som kunde anses oundgängligen nödvändigt samtidigt som jordägaren tillerkändes skälig ersättning för det intrång han kunde komma att lida. Det förslag till lag om förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden och det därtill fogade kungörelseförslaget, som utredningens övriga ledamöter enat sig om, kan jag icke finna tillfredsställande ur någon av dessa synpunkter. Jag vill i det följande närmare ange de punkter av förslaget, i vilka min mening avviker från övriga ledamöters.
I 1 § första stycket av förslaget har intagits en bestämmelse som icke finnes med i den provisoriska strandlagen, nämligen att länsstyrelsen skall äga förordna att inom förbudsområde icke må utan dess tillstånd företagas schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, som hindrar eller avsevärt försvårar att området av allmänheten användes för bad och friluftsliv. Tanken är visserligen att denna bestämmelse skall utnyttjas endast i undantagsfall och att schaktning, fyllning och trädfällning skola vara tillåtna även inom förbudsområde därest länsstyrelsen icke uttryckligen meddelat förbud mot dessa åtgärder. Jag kan emellertid icke finna, att dylika inskränkningar i jordägarens dispositionsrätt överhuvudtaget kunna vara behövliga för att trygga allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv. Den omständigheten att en jordägare t. ex. fäller träden inom förbudsområdet, kan ju omöjligen hindra allmänheten att bada därstädes. För markägaren däremot innebär det en onödig omgång – ett nytt "krångel" – om han skall behöva vända sig till länsstyrelsen för att få tillstånd att på sin mark företaga en avverkning som ur skogliga synpunkter är tillåten.
I tredje stycket av 1 § stadgas enligt förslaget att förbud med stöd av strandlagen icke skall utgöra hinder för uppförande av byggnad eller vidtagande av annan åtgärd därest byggnaden eller åtgärden erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln. Med uttrycket "erfordras för jordbruket" lärer utredningens flertal förstå dels att byggnaden såsom sådan ur driftsekonomiska synpunkter skall vara behövlig för brukandet av jordbruksfastigheten och dels att det skall vara nödvändigt att förlägga byggnaden just till strandområdet. Då en bevisning i båda dessa hänseenden kan bli svår att föra, synes det med denna formulering bli nödvändigt för en försiktig jordbrukare att på förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos allmän åklagare i orten efterhöra huruvida myndigheten anser byggnaden "erforderlig" innan han uppför ekonomibyggnad eller bostadshus inom förbudsområdet. Undantaget blir därmed av ringa värde. Ordet "erfordras" bör enligt min mening i lagtexten utbytas mot orden "uteslutande avses".
Rätt till ersättning skall enligt förslaget icke uppstå i och med att förbud enligt strandlagen lägges utan först när strandägaren söker dispens från ett meddelat förbud och denna hans ansökan genom lagakraftägande beslut helt eller delvis avslås. Utredningens flertal har stannat vid att ersättning skall utgå därest marken, sedan dispensansökan avslagits, kan utnyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens s. k. "tidigare" värde vid tiden för förbudets meddelande, alltså vid en tidigare tidpunkt än den då rätten till ersättning inträdde. För min del finner jag det naturligare att man såsom "tidigare värde" räknar markens värde vid den tidpunkt då ansökan om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen, d. v. s. i det ögonblick då rätten till ersättning inträder. Den av utredningens flertal accepterade regeln kan lända till förfång för markägaren. Man kan exempelvis tänka sig att tre jordbrukare ha tomtmark av ungefär samma storlek och samma kvalité utefter en och samma sjöstrand och att år 1960 alla tre söka tillstånd att bebygga sina fastigheter. Om då två av dem erhålla sådant tillstånd, men den tredje förvägras att bygga, borde man väl vid beräkning av ersättning till honom utgå från det belopp som motsvarar värdet på de andras tomter sedan dispensen lämnats. Som utredningens flertal utformat regeln, skall denna markägare i stället få sin ersättning beräknad med utgångspunkt från markens värde sådant detta var när förbudet gavs, d. v. s. i regel den 1 januari 1953, då den planerade lagen tänkes träda i kraft. Har i det tänkta fallet värdet på de tre strandägarnas mark stigit, få de två förstnämnda del av denna värdestegring, men den tredje – den markägare som förvägrades dispens – skulle ställas i en sämre ställning än sina båda grannar. Detta finner jag stötande. En indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring kan diskuteras i ett större sammanhang, men den kan aldrig få tillämpas på sådant sätt att rättvisesynpunkterna äventyras. Så mycket mindre tilltalande blir tillvägagångssättet om man förutsätter, att markvärdet den 1 januari 1953 röner inflytande av då troligen ännu gällande byggnadsreglering. Detta innebär, att byggnadsregleringen, som dock får tänkas vara en tillfällig krisåtgärd. tillåtes pressa ned de ersättningsbelopp som kronan eljest skulle ha att utge till strandägarna för intrång enligt strandlagen.
Förslagets 9 § upptar fängelsestraff för den som i uppenbar strid mot förbud som meddelats enligt 1 § uppför byggnad eller vidtager annan åtgärd, detta dock endast under förutsättning att omständigheterna äro synnerligen försvårande. Jag kan icke finna tilltalande, att frihetsstraff skall ingå i straffskalan för en överträdelse av en lagstiftning som den ifrågavarande, vilken riktar sig endast mot en begränsad grupp av medborgare. Det skulle rimma mycket illa med det allmänna rättsmedvetandet om ett sådant straff någonsin utdömdes och det är heller icke nödvändigt att ha det med i straffskalan för att ge eftertryck åt lagbestämmelsen. Man har nämligen möjlighet att ådöma vederbörande dagsböter samt att vid vite förelägga honom att undanröja eller ändra det utförda. Vidare kan överexekutor meddela handräckning för att borttaga byggnad som blivit uppförd i strid mot förbudet.
I 3 § förslaget till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till strandlagen har sagts, att länsstyrelsen, när ansökan om att få uppföra byggnad eller vidtaga annan åtgärd inom förbudsområdet blivit gjord, skall äga uppdraga åt lantmätare eller annan lämplig person att företaga besiktning av området för den tilltänkta åtgärden. Kostnaden för en sådan besiktning skall enligt förslaget gäldas av sökanden. Sistnämnda bestämmelse finner jag föga tilltalande. Det synes mig obilligt, att en strandägare, som drabbats av förbud att utnyttja sin mark och som söker dispens från detta förbud, skall vara skyldig att gälda kostnaden för dispensprövningen. Särskilt stötande skulle detta bli i sådana fall, då ansökning om dispens blir avslagen. Besiktningskostnaden bör därför alltid stanna på statsverket.
Med hänsyn till det ovan sagda finner jag mig kunna biträda förslagen till lag om förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden samt till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till nämnda lag allenast under förutsättning att lagen och kungörelsen omarbetas så att de ovan framförda synpunkterna vinna beaktande.