Samlade dikter/2/Den Sextonåriga Ebbas Roman

[ 105 ]

DEN SEXTONÅRIGA EBBAS ROMAN.

.

Ett högländskt thema rikt varieradt blifver
Af Walter Scott; dock mer idylliskt skrifver
Du din Roman, förr än af ödets Norna
I mörka gåtor du dess tydning fått.

Du tecknar taflan, och i spegeln målad,
Af phantasiens majsol öfverstrålad,
Din känsla, svärmande i vårens dalar,
Hjeltinnan blir i hvarje äfventyr.

När idealet af din verld du skådar,
En själ, som skyldskap med din själ bebådar,
Du liknar, i mystèren af din smärta,
En blyg Madonna, som i tårar ler.

I hoppets vår, af näktergalar sjungen,
En blomma, ur ditt eget hjerta sprungen;
Med himlarnas saphir på bladen gjuten,
Du helgar åt den första kärleken.

Din dröm, en saga lik, från österns lunder:
I kretsen sluten af förtrollningsunder,
En ny Sakontala, du uppenbarar
Ett blomsterspråk i dina ögon blå.

Din goda Engel heter: Oskuldsfriden;
Med sälla minnen ifrån barndomstiden
Och vingar, glänsande som morgonstrålen,
Han sväfvar öfver skriftem rena blad.

[ 106 ]

Hvart tankan flyr, till stjernan i azuren,
Kring dalens vår, på nöjets rosor buren, —
Din framtid ler, och i dess fjerran höjer
Inbillningen, en Fée, sitt luftslott opp.

Dröm, sköna Flicka, dröm! Hvi skall du ana
En scenförändring på din lefnadsbana?
Med högvis mine, hvi skall min Sångmö röja,
Att planen i din dikt förfelad är?

Men — snart en Mentor, kall som vinter-ilen,
Skall klandra värman i den enkla stilen:
Af reflexioner, i moral-sentenser,
Ditt hjertas bok du recenserad får.

Hvad långa perioder dig förskräcka!
O, hvad förhoppningar din längtan gäcka!
Romanen, bildrik som ditt unga sinne,
Kan ej i verklighet förbyta sig.

Så dikt och sanning sina strålar bryta,
Att, liksom Målarn öfver dukens yta,
Du i din inre verld, det skönas låga,
Må skåda minnet af din blomstertid!