Samlade dikter/2/Vid Dramatiska Theaterns Brand
| ← Cither-Spelaren |
|
Vaggvisa → |
| På Wikipedia finns en artikel om Makalös. |
VID DRAMATISKA THEATERNS BRAND.
.Hvad rysligt bål, i vinternatten tändt,
Kring den moderna staden festligt brinner!
Det sista spår af Götisk konst försvinner
Med dig, o, Riddartidens monument!
Du står på vakt omkring en feisk verld;
Låt, gamle kämpe, ej din stormhatt falla:
Strid med din lans, fast tusen lågor svalla
Kring kopparskölden, snart af glöd förtärd.
Än stå trophéer af din ungdomstid
Mot draken segrande, den heta flamman,
Snart störta de i glömskans graf tillsamman,
Som hjelte-vålnader i blodig strid.
Väl dig! Du ej på stråbädd dör. Ej stort
Det båtat dig, att brytas ned i stycken,
Och ge det nya dina forntidssmycken;
Nej, heldre gånge du till Valhalls port!
I dödsminuten bägaren dig räcks:
Månghöfdad mot din mur flyr vattenanden,
I ormande kaskader, opp från stranden;
Men, fåfängt! ej det heta bålet släcks.
Se! vid de hemska tempelklockors ljud
Hur’ offerlågan emot himlen ilar; —
Thalia snart med dig i grafven hvilar,
Lik stoftet af en oförgätlig brud.
Hvad sälla genier gyckla för min syn,
Än i förtrollningens magi derinne!
De flydda nöjen, blommor i mitt minne,
Tag dem i lågan ock dit opp till skyn!
Här första gången, med din masque i hand,
Thalia, dig jag såg vid lampans strålar,
I mystiskt sken, som fantasien målar
En Féers Drottning ifrån sagans land.
Armida lik, du på en drakvagn far,
Från scenen bort, från konstens tempelsalar:
Snart ingen röst i lifvets sorgspel talar,
Från detta rum, om hvad du fordom var.
Som, uppå stridens ödelagda plats,
En ensam kämpe döende än hvälfver
Sin blick till skyn, det sista tornet skälfver
Af De la Gardie’s prunkande palats.
Der ofvan spiran sist, vid lågors ljus,
En Riddare i forntidsrustning höjde,
Sin lans och, vinkande, i molnen dröjde,
Tills tornet störtade i spillrors grus.