Samlade sånger och visor/5/En marknads-titt i Upsala 1872
| ← Snöfallet d. 11 Febr. 1872 |
|
Tidig Vår → |
En marknads-titt i Upsala 1872.
Det blef mig så dystert i lynne och luft,
Och jag sporde min doktor, hoc est:
Jag sporde beskedligt mitt sunda förnuft
Hvad som vore rådligt och bäst.
Han rådde mig genast att resa, men hvart?
Det är hvad jag nu er förtror:
Min nattsäck jag packade inom en qvart
Och till Upsala Disting jag for.
Det var en vacker Februari-dag, den härligaste solskensdag vi haft på det nya året. Jag ställde min klocka och gick in i tredje klassens kupé. Mitt ressällskap var merkantilt och bestod af en grosshandlare (mitt enskilda ressällskap) och två kolossala fågelgrosshandlare från Helsingland: den förre intrillad i en vidtfamnande resfilt, de senare i glanshåriga hundskinnspelsar. Samtalet smakade af både fågel och häst. Jag drog öronen åt mig och trodde at det gällde min pegas, den gamla fågelhästen, men lugnade mig snart, då jag förnam, att konversationen rörde sig djupt och allvarligt kring dessa båda stolta djursorter, hästar och fåglar, endast i lofligt handelsintresse. De framhöllos också såsom de utmärktaste sorter i hela verlden, hvarför de äfven föras i stor mängd till Stockholm och andra mera sydliga orter: de förra för att hållas vid lif, så länge som möjligt, de senare för att ätas upp, ju förr dess hellre. Jag undrade, hvilken af dessa lefnadsutsigter voro den lyckligaste: den att vara slaf och hela lifvet igenom dra lass och lyda piskan, eller den, att under vackraste årstiden sorgfritt få göra musik och sedan dö ej hejdundrande död, för att efter döden förklarad vara med på middagar och supéer. Jag skulle föredra det senare, helst en gammal utlefvad häst, om han också efter döden får vara med på tarfligare kalaser, aldrig blir så berömd och firad som en tjäder, som är svept i gurkor och lingonsylt.
Vi ilade vidare förbi herrgårdar och gärdsgårdar, åkrar och slätter, genom en natur, ful alltigenom. Vid Rosersberg, som, undantagsvis, skall vara särdeles härligt och naturskönt, skulle jag ha önskat att få se mig omkring; men tiden af tre lumpna minuter syntes mig allt för knapphändiga för att göra några sidoutflygter. Törsten, som hos menniskan är mycket efterhängsen, synnerligast på resor både till lands och sjös, började infinna sig. Vi afbidade någon station med längre uppehåll, och vår väntan slog ej felt.
Halfvägs snart vi Märsta sågo:
Tre minuters rast man har.
Helsing-gubbarna de lågo
Lugna i sitt hundskinn qvar.
Släcka törsten är reson i,
Helst, då man inbjuden blir:
Jag och grossis hos Zanoni
Drucko bäjerskt bier.
Jag är glad att få förkunna.
Att vår resa var honnett.
Sista hållet vid Bergsbrunna
Högg man från oss vår biljett.
Upsala mot himlazonen
Skymtade för oss härnäst,
Och en doktor vid stationen
Mötte oss med häst.
Och de helsingbönder togo
Afsked och ej sågos mer.
I en släde vi oss slogo,
för att komma i qvarter.
Föret knaggligt var, emedan
Gatans snö var knappt en tum,
Och på gamla Gästis sedan
Hyrde vi oss rum.
Och ett godt herberge fick man
Och fru Bergh tog oss om hand.
Och i staden sedan gick man
Ut att ströfva lite grand.
Jag och grossis för att fylla
Vår mission som kloka män
Gingo in på gamla Scylla
Till vår broder Sven.
Om morgonen besågs staden, som jag ej sett på många herrans år. Der som i min ungdom var en kal och skräpig sandbacke, der var nu en vacker och storväxt park. Kyrkorna voro desamma. Alla Bacchi tempel voro nya eller åtminstone moderniserade. Halkan på gatorna var densamma som i min ungdom, då det var halt.
Svårt är att i halkan klifva
Oppför backen som ni ser,
Annars skulle jag för er
Ut- och innanför beskrifva
Carolina rediviva,
Innan stan jag öfverger.
Men min tid är ej så lång,
Och dessutom är min åsigt,
Att som vädret, nu är blåsigt,
Får det bli en annan gång.
Jag gick en omväg upp till Fjerdingen, och besökte en vän i hans studentboning: två rum, mattor, fortepiano och gungstol. Gungstolsformen fanns ej på min tid. Jag gick vidare för att uppsöka mitt gamla studenthem. Jag tittade och tittade, men kunde ej upptäcka min lilla gamla träbyggning med de senapsfärgade portarna. Slutligen såg jag en tomt, som jag ville igenkänna som den rätta. Jag suckade:
Mossbelupen hydda
Stod i Fjerdingen,
Åren, en gång flydda,
Komma ej igen.
Men derinne,
Sorgsna minne!
Bodde jag i unga dar:
Nu finna ej en pinne
Af mitt vindsrum qvar.
Jag gick nedåt torget. Rätta marknadsdagen var ännu ej inne, men en hop marknadslystet folk syntes vara ankommet. Marknadsstånden stodo ännu slutna som gåtor. Trävaror forslades in och Björklundare afprofvades af resande gentlemen. Jag bjöds på snus och inkommoderades af tvenne nysningar. I ett gathörn längre bort såg jag folk, som gapade på någonting. Jag gick för att gapa med.
Och der såg jag Uplandsbönder,
Fulingar till form och snitt.
Och en vagn låg illa sönder
Med sitt vedlass, vida spridt.
Egarn öfver frispektaklet
Svor emellanåt en strof.
Hästen ensam stod i skaklet
Som en filosof.
Husbond utaf vrede blossar,
Mer än yppas som i skrift,
Och af gatans glada gossar
Spardes ej på skämt och drift:
"Sälj din ved, men pruta ned den,
Och du genast får på hand:
Det är bättre pris på veden,
Då den står på strand."
Mitt marknadsbesök började lida till ända. Jag köpte ett par tjädrar såsom ett marknadsminne. Middag af den mest lukulliska doft intogs sedan hos en gammal vän. Den räckte länge och var i allo tillfyllestgörande. Dagen derpå var jag inbjuden till resfrukost på stadshotellet, ett hotell som är af den yppersta beskaffenhet så väl till lokal som kosthåll. Derifrån medförde jag de angenämaste och oförgätligaste minnen af ungdom och sång. Stämningen var glad, genialisk och gnistrande.
Men all fröjd, huru stor, tar en ända en gång,
Och jag måste till Jernvägsstation.
Och jag kunde förtälja om skålar och sång,
Om jag tordes för Vermlands nation.
Och i jernvägskupén, frukosterad jag klef,
Och så reste min lilla person.
Och jag kunde förtälja hur firad han blef,
Om jag tordes för Vermlands nation.
