Semiterna, Araberna
| ← Kaldeernas vetenskap, slöjd och handel. |
|
Syrien → |
| Ur Illustrerad Verldshistoria |
5. Araberna.
I öknens utkanter, i de vattenfattiga och stenbundna markerna söder derom på den vidsträckta arabiska halfön, som påminner om Afrikas ofruktbaraste trakter, hade de frie herdarne sina tillhåll, fordom liksom nu splittrade i oräkneliga småstammar. De trifdes ej länge på samma ställe, utan ilade halfnakne hit och dit på sina snabba dromedarer och smärtlemmade hästar, än mot rundlig tull ledsagande köpmännens karavaner öfver öknen och sjelfve tillbytande sig mot det lilla de kunde bjuda, hvad som föll dem i smaken på de stora städernas torg, än, och oftare, framstörtande ur de väl valda försåten, för att plundra de vägfarande, stundom, när onda år satte dem i trångmål, så djerfve, att de i stora skaror, likt härjande gräshoppsvärmar, kastade sig öfver de bättre lottade grannfolken. Deras hand var emot hvar man, och hvars mans hand emot dem. Blodshämnd och stamhat söndrade dem inbördes, men, en gång gästfritt upptagen i arabens tjäll, kunde främlingen tryggt lita på den gifna lejden, och ridderligt ädelmod emot ovännen spordes emellanåt, när sinnet ej var alltför retadt af långvarig och vexlande fejd. De fornsemitiska sedvanorna bevararades hos öknens söner i sin ursprungliga enkelhet och renhet. De längre hunne frändernas invecklade afgudadyrkan fick sent eller aldrig insteg hos dem. Allah (El), som de i främsta rummet tillbådo, var den höga himlen, som hvälfver sig öfver öknen. Visserligen offrades äfven åt solens »ljus» (Allat var några Arabstammars Istar), men dessa gudomligheters väsen var knappast så utprägladt eller fattades så personligt som hos Kaldeerna. Höga träd, som hängde fulla med de frommes gåfvor, voro de ende helgedomarne, och i stället för bilder, arbetade af menniskohand, vördades stenar af sällsynt skapnad eller färg, i hvilka gudomens kraft troddes innebo (den »svarta stenen» i Mecka, som sades hafva fallit från himlen, var måhända en meteorsten).
Så lefde i enformig oro Hagariter och Themaniter, de fårrike Nabateerna, Kedariternas käcke bågskyttar, alla de stammar i det inre af halfön, hvilka bibeln sammanfattar under namnet Ismaels barn. I öster, bort emot Persiska viken, voro Dedaniternas med fleres ängder. Blott här och der funnos svaga begynnelser till städer. Men längst i söder bodde arabiska folk, hvilkas odling ej gåfvo mycket efter den, som blomstrade vid Euphrat och Medelhafvet. Der Röda hafvet förenar sig med oceanen, låg ett bördigt land, vattnadt af strömmar och konstbyggda kanaler, hvilket frambragte de ljufligaste frukter och gaf den fetaste boskap dess uppehälle. Ypperst af allt skattades dock de välluktande örterna och träden, hvilkas vidtfrejdade alster såldes till höga pris i fjerran land för att brännas som rökverk på altaren eller förädlas till kostelig smörjelse. Långt ut på hafvet, trodde Grekerna, var luften mättad af balsam och myrrha, och »det lyckliga Arabiens» innebyggare tillbragte sina dagar, ostörde af fiender, i veklig hvila framför sina kanelbrasor eller under de ädla trädens skugga. Här stod Sabeernas hufvudstad Marjab, full af ståtliga tempel och palats, hvilkas föga undersökta lemningar ännu ses vid Nakb-el-Hadschar i Hadramaut. Här sammanbands handeln mellan Indien å ena sidan, Egypten och Ethiopien å den andra. Det fredsamma folket lät sig ej sällan styras af drottningar, som ingalunda sparade sin skattkammare, när det gälde att vinna nåd vare sig hos Salomo i Jerusalem eller hos Tiglath Pilesar i Ninive.
Norr om Sabeernas land vidtog åter den magra steppen, glest afbruten af smärre oaser utmed kusten. I Sinais granskap dvaldes endast torftige Midianiter och Amalekiter. Från detta håll utgingo Hyksos, som underlade sig Egypten, och här framträngde två årtusenden senare Omars krigare, när efter de öfriga semitiska folkens fall Arabernas stund kom att taga väldet öfver österlanden.