Semiterna, Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Egypten
Semiterna
av Harald Hjärne

Inledning
Flodernas land. Elam. Babel  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 67 ]
Illustrerad Verldshistoria band I Ill 031.jpg
31. Fornkaldeiskt sigill.

SEMITERNA.

1. Inledning.

Egyptens folk med sin fornåldriga odling och sitt noggrant genomtänkta statsskick var likväl icke kalladt att sprida sig öfver stora landsrymder. Naturen hade en gång för alla åt Egyptierna utstakat det område, der de skulle bo, och der utöfver kunde de icke vidga sina landamären. Nildalen, i söder stängd af oländiga berg, af sandöknar i vester, kunde ej afbörda sig den åkerbrukande folkmängdens öfverskott på andra sidan om dessa råmärken. Ej heller voro Röda hafvets sandiga och långgrunda stränder, som dessutom skildes af bergsryggar från de folkrika bygderna, lika litet som uppslamningarna vid Nilens utflöde i Medelhafvet, egnade att locka sjörädde landbor till skeppsbyggnad och djerfva upptäcktsfärder. Först längre fram i tiden uppvuxo stora köpstäder i norra Egypten, när hamnarna öppnades för utländingar, och särdeles när riket väl hade kommit i förut sjövane herrars händer.

Af alla dessa orsaker kom, att till och med de väldigaste Pharaonerna ej mäktade åstadkomma mer än onyttiga härfärder inåt Asien, men inga stadiga nybyggen, inga folkomflyttningar efter stor måttstock. De kunde tvinga asiatiske konungar till hyllning och skatt, men det vunna väldet kunde ej på längden tryggas, emedan deras egyptiske undersåtar ogerna lemnade sina gamla hemvist, der de tillika under långliga tider vant sig vid ett lefnadssätt, som gjorde dem [ 68 ]olämplige att grundlägga nya bostäder i okända trakter med andra kraf på menniskan. Här som öfver allt nådde konungarnes makt ej längre, än folkets och landets natur medgåfvo, som inga våldsbud, om sådana eljest i detta fall kommo i fråga, kunde omskapa. Skulle alltså Egyptiernas framsteg i någon mån komma vårt slägte öfver hufvud till godo, måste andra stammar, som af naturen fått bättre utrymme för tillväxt och derför ej så lätt hunno hårdna i orubbliga vanor, hos de förre hemta sådana kunskapsfrön, hvilka i en ny jordmån kunde slå fasta rötter och der mogna, ökade och främjade genom ett olika folklynnes egendomliga tillskott. Detta kall föll först på Semiternas lott. Namnet, som ej nyttjades af dem sjelfve, är taget efter Noachs äldste son, enligt bibeln nästan alla dessa folks stamfader, hvadan likväl synes, att de redan i forntiden tydligt kände frändskapen sins emellan. Också stå de hvarandra mycket nära i tungomål, seder och gudsdyrkan, i kroppsbyggnad och utseende, närmare än de särskilde indisk-europeiske stammarne inbördes. Med desse, hvilka i bibeln kallas Sems broder Japhets efterkommande, hade Semiterna kanske från början samme förfäder. Båda äro de historiens yppersta folkätter, som på olika vägar, men jemngoda i gåfvor, hafva fullgjort det gagnrikaste arbetet och skapat det högsta bland menniskorna, På närmare, ehuru ännu på långt håll voro Semiterna troligen ock Egyptiernas fränder. Men skilsmessan hade egt rum i så aflägsna tider, att minnet af det forna sambandet (hvaraf likväl spår gömmas i bibeln) hade hunnit slockna, när de båda folkgrenarne åter stötte till samman, och deras ödens afvikande gång gaf hvardera en så skarp prägel, att samkänslan ej gerna kunde å nyo vakna, hade också den ömsesidiga oviljan varit mindre.

Semiternas äldsta hem tyckes hafva varit någonstädes bland Armeniens berg, men derifrån skingrades de åt alla väderstreck, dock minst åt öster. Man finner dem utefter Euphrat och Tigris, på andra sidan om de syriska och arabiska öknarna vid Medelhafvet, vid Indiska hafvet jemte dess båda vikar, som kringsluta den arabiska halfön. Likaledes bodde några semitiska folk i Mindre Asien ända till dess vestra kustländer och till Svarta hafvet i norr, men här blandade med andra af indisk-europeisk börd. Långt bort i Afrika och Europa hade Semiterna talrika nybyggen. Hela deras historia bär vittne om en okuflig håg för långväga utflyttningar, hvilka till stor del företogos, medan de ännu alla voro ett folk af endast herdar, och ej afstannade hos dem, som blefvo åkerbrukare och sjömän. Månge bland dem vande sig aldrig vid fasta bostäder. Ännu i dag ströfva Beduinerna omkring med sina kameler och boskapshjordar liksom Abraham fordom. [ 69 ]Hos alla folk är herdelifvet det äldsta, men Semiterna miste aldrig smaken derför, så långt de än hunno i yppig odling. De hebreiske och arabiske skalderna tröttna ej att tala om herdens sysselsättningar, att framhålla hans djerfva sjelfkänsla, icke af öfvermättnad å rikedomens njutning allenast, utan såsom outplånliga minnen, som till stor del motsvarades af det närvarande. Fädrens enkla lefverne, som alltid stod för de efterkommande såsom det sällaste och ädlaste, blomstrade ännu i full kraft tätt invid de stora österländska städerna, och när dessa föllo i grus, tog det å nyo ut sin rätt i hela dess vidd.

Semiternas folklynne fick sin färg af herdelifvet, hvarifrån de utgått och hvartill de ofta återgingo. Detta lif var också ett annat och rikare i södra Asien än under kallare luftstreck. Från den ena betesmarken till den andra drog stammen omkring, förd af sin höfding, som alla lydde för hans börds och visdoms skull. När betet började tryta och källorna utsina, nedrefvos de lätta tjällen, de få egodelarne packades på kamelernas ryggar, och man tågade vidare. Ökades folkmängden, skilde sig de yngre ätterna från hufvudstammen och gingo hvar sin egen väg, men höllo fast vid det gamla lefnadssättet. Det dröjde länge, innan landet vardt för trångt derför eller den bördiga jordmånen kunde fresta till ett tyngre arbete. Gräset var ymnigt, och den rikliga födan gjorde dragarne starke, korna mjölkgifvande, fårens ull var mer än tillräcklig, för att mödrarna och döttrarna deraf kunde laga kläder åt sig sjelfva och männen, dadelpalmen gaf välsmakande och närande frukter, och måste man färdas långa dagsresor öfver öknen, hade man ju kamelen, som nöjde sig med tistlarne i sanden och gömde vattenförrådet i torkan. Ynglingarne fälde markens djur, hjortar, råbockar och harar, hvilkas kött tjenade till ombyte i måltiderna, eljest mest bestående af växtföda och mjölk, och hvilkas hud gaf ämne till varmare och varaktigare kläder än husdjurens ull eller hår. Sålunda fördes ett verksamt, men sällan mödosamt lif, som stundom tillät en tankfull hvila, efter österländingens tycke och sed. Under trädens skugga förtäljde de äldste om fädrens vandringar och öden, ätternas förgreningar utreddes, de frånskilde fränderna tappades ej ur synhåll, utan man följde länge äfven dem i fjerran med minnesgod vetgirighet, med välönskningar eller förbannelser, allt efter som söndringen hade skett i godo eller i ondo. Dessa sägner fingo i tidernas lopp en mera konstfull utstyrsel, de formades till skaldeqväden, som längre fram upptecknades och ännu utgöra grundvalen för vår kännedom om Semiternas forntid. Dylika ättetal och qväden hafva vi qvar i bibelns äldsta böcker, mer vanstälda i Arabernas dikter, till en del från andra håll. Men andra ämnen till [ 70 ]uppbyggelse saknades ej heller. Vistelsen och arbetet i det fria skärpte öga och håg, snabbt och klart fattades de omgifvande tingens egenskaper, som lände menniskan till nytta eller skada, Den samlade erfarenheten gick i arf från fädren till barnen, uttalad i tänkespråk och liknelser, hvilka ofta afsågo äfven menniskornas handlingssätt, som berömdes, om det öfverensstämde med den stadgade seden, klandrades, om det afvek från denna, Rätt och orätt, godt och ondt urskildes med skarpsinne, men alltid såg man främst på det i lefvernet nyttiga eller skadliga. För Semiten var det goda hvad som lönas, det onda hvad som straffas; sällan förmådde han höja sig till tanken om det goda, som älskas för dess egen skönhet och sökes för dess eget inre värde.

Öknen, liksom hafvet, med dess oöfverskådliga rymder väcker känslan af det oändliga, inför hvilket menniskan försvinner, och intet folk har så kraftigt och djupt gripits af denna känsla som Semiterna. Och ju lifligare de derjemte kände, att allt, som gaf dem uppehälle och njutning, var snarare en gåfva af naturen än deras eget arbetes vinst, dess ödmjukare måste de nalkas de hemlighetsfulla makter, som rådde i naturen. Solen, som sänder ljus och värme, som gifver menniskor och djur trefnad, månen och stjernorna, som utvisa och för en barnslig uppfattning tyckas framkalla årstidernas vexlingar, himlen, som svalkar med regn, förestäldes såsom lefvande varelser efter menniskans beläte, påkallande hennes tillbedjan. Men det var ej endast tacksamhet, som dref österländingen dertill. Han kände ej blott vårsolen, som framlockar lif, utan äfven den brännande sommarhettan, som bortsveder gräset och bringar allt lefvande att försmäkta. Årstidernas ändringar voro ej alltid välgörande, stundom förde de med sig helsoförderfvande vindar, härjande sjukdomar bland menniskor och boskap. Oväntade skyfall satte hela landsträckor under vatten, floderna stego öfver sina bräddar, åskslag drabbade med ögonblicklig död. Så var allt menskligt otryggt, det hände att den rike på en gång miste sina hjordar och stod utan värn mot hungersnöden. Väl kunde mycket åstadkommas genom menniskans omtanke, öfvad af daglig, uppmärksam iakttagelse och eggad af vådorna. I företagsam klokhet och uppfinnande snille stodo Semiterna icke Egyptierna efter. Men ofta voro alla mödor fåfänga, och menniskan måste tillstå sig rådlös emot de tillintetgörande makterna. Hvad under då, om striden och utgångens ovisshet alstrade ett lidelsefullt sinnelag, om Semitens lynne kastades emellan ohejdad njutningslystnad och hemsk förtviflan? Gudomen kunde han ej fatta som en mild fader, utan som en sträng, ofta nyckfull herre, hvilken vredgades utan synlig orsak [ 71 ]och måste blidkas genom ovilkorlig underkastelse. Husfadren bjöd honom det käraste han egde, sina späda lam, sina ypperste tjurar, och, när intet annat hjelpte, tvekade han ej att offra sin förstfödde son och arfvingen till sina egodelar. Endast blod tillfredsstälde de fruktansvärde, som ömsom funno nöje i förstörelsen och påminde om ödemarkens rofdjur, hvilka togos till deras sinnebilder, ömsom slösade sin ynnest, liksom hånande, på menniskorna. Blodtörst och vällust blandades derför på ett ohyggligt sätt i Semiternas gudsdyrkan, värst hos dem som nådde den högsta yttre odling och rikedom. De togo sjelfve föredöme af sina gudar, ty menniskor, som ej tro gudomen om nåd, äro icke böjde till miskund inbördes. Och gudarnes kraf gingo framför allt, till deras ära slagtades fiendernas konungar, och för att mätta deras afund nedrefvos »de otrognes» helgedomar i de tagna städerna samt bortfördes gudabilderna i fångenskap, ty hvarje semitisk stam trodde sig alltid strida i sina gudars namn emot uppstudsiga folk och deras afgudar.

Men i denna hemska dyrkan låg dock ett frö, som i sinom tid skulle bära ovansklig frukt. Gudomen njöt icke sin egen tillvaro i evigt ljus och lugn, efter Grekernas tro, utan hans väsen var en oblidkelig vilja, som kräfde sina buds uppfyllelse in till det yttersta. Dessa bud kunde tänkas ej endast som en envåldskonungs infall, utan ock såsom en sedlig lag, gifven af en helig och rättfärdig Gud, hvilken, emedan det rätta är blott ett — och ej för att förklara verldens tillkomst allenast — också ensam var skapelsens herre. Glimtar af denna tanke finnas hos flera semitiska folk. men sitt renaste uttryck fick han af Israels profeter. Derför heter det med skäl, att Semiterna hafva gifvit menskligheten tron på en enda, helig Gud.

Underkastelse under det oundvikliga, tygellös njutningslystnad och sjelfständighetsifver voro de båda motsatser, hvilka framträdde i Semiternas statslif, liksom i deras seder och gudsdyrkan. De skapade ofantliga envåldsriken, der blind lydnad ålåg undersåtarne, men också stolta fristater, styrda af en rik köpmansadel eller upprörda af partistrider mellan herrar och folk. I krigiska och i fredliga värf hafva de under båda styrelsesätten utfört minnesvärda bragder. På sjön voro de lika hemmastadde som till lands. Med vapen vunno de stora välden, och nybyggen utsände de till okända verldstrakter. Tapperhet och ihärdighet utmärkte dem alltid, mest i försvaret. Inga belägrade städer hafva värjt sig bättre än Babel och Tyrus, Karthago och Jerusalem. Ej mindre visste Semiterna att ordna med skarpsinne staternas inre styrelse och härarnes sammansättning. Med samma framgång idkades slöjder och köpenskap. Denna verldens goda låg dem [ 72 ] starkt om hjertat, egennyttan var hos dem alla den rådande böjelsen, hvarför list, stundom trolöshet prisades lika högt hos mannen som modet. För det jordiska lifvets kraf voro deras ögon vakna, men der bortom tänkte de sig intet, knappast ett skuggornas rike. Kunskapen för sin egen skull lönade efter deras tanke ej mödan, de skattade yppighet och prakt högre än det måttfulla och sköna, som ej förvånar eller smeker. Gudomen var för dem ett föremål för tron allena och skälfvande tillbedjan, ej tillika en uppgift för tanken och vetandet. Så hafva de haft store hjeltar och statsmän, uppfinnare och upptäckare, byggmästare och bildhuggare, skalder och framför allt siare, men verklige konstnärer, som sökt det sköna i oegennyttig åtrå, häfdatecknare, som velat utröna händelsernas samband sins emellan, tänkare, som sträfvat att lösa lifvets gåta, hafva de saknat. Krönikan är deras historia; deras vetenskap, så vida den ej afser omedelbar nytta, är spetsfundighet; skönheten hafva de stundom, men oftare det upphöjda, funnit på vägen till andra syften. Våldsam lidelse, underligt sammansmält med skarp, ofta småsinnad beräkning, är hufvuddraget i Semiternas lynne, som för det indisk-europeiska sinnet alltid har haft något gåtlikt, mindre tilldragande än frånstötande.