Sibiriefångens gåfva

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inför hungersdöden. E.
Lördagsqvällens jul- och teater-kalender
av okänt

Sibiriefångens gåfva. N.
Några drag ur en enstörings och andeskådares lif. I. S–s.  →


[ 90 ]

Sibiriefångens gåfva.

Hon sitter ensam i torftig stuga,
Så grå och gammal, men ren och snygg.
Vid fönstret surrar en munter fluga
Och kisse spinner och kröker rygg.

I blommigt klockskåp hörs pendeln knäppa
Och visarn närmar sig slaget tolf.
Syréndoft strömmar från trädgårdstäppa,
Och solljus leker på snöhvitt golf.

Och blomskott spira på fönsterbrädet
I näfverrifvor och bläckqvarter.
Geranien växer så man kan se det,
Och Kristi bloddroppar digna ner.

Och tanken flyger med solens strålar
Till fjärran bygd, dit blott solen når
Och cederskogar i glitter målar,
Der zobeln smyger bland täta snår.

Två hela månader gå — två långa,
Förr'n ett pakett hinner fram dit bort.

[ 91 ]

Och inte hinner han mer få många,
Ty hennes lifstid — den blir nog kort.

Men varma strumpor han visst behöfver,
Der lär ju vara förfärligt kallt!
Och visst skall han blifva glad deröfver,
Att han ej glömmes ändå — trots allt!

När han dit bort uti fångdrägt sändes,
Beskyld — barmhertige Gud! — för mord!
Den stunden glömmer hon ej, den kändes
Som hennes sista uppå vår jord.

Men om ock tusen hans dåd fördömma,
Och tusen smäda hans kära namn,
Skall hon väl kunna den arme glömma,
Som lekt och jollrat i hennes famn!

Och maskor bildas med nyfödd ifver,
Och stickor blixtra i majsolsgull,
Och ena strumpan snart färdig blifver
Af grof och hemspunnen gråhvit ull.

Ja, simpla strumpor „dit bort“ hon skickar,
Men hvarje maska är väl värd gull,
Ty hvarje maska den gamla stickar
Af outsägelig kärlek full.

N.