Några drag ur en enstörings och andeskådares lif
| ← Sibiriefångens gåfva. N. |
|
Ynglingens bön. V. L. → |
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 110 i filen Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu. |
Några drag ur en enstörings och andeskådares lif.
Bjurnäs’ enstaka nybygges hemman i Petalax’ församling i södra Österbotten är beläget inne i skogen långt från andra menniskoboningar. Vägen dit går genom en hög nordisk barrskog, som sträcker sig så nära intill gårdarna, — der finnes nemligen numera tre gårdar — att man knapt kan se de rätt vidsträckta åkrar och ängar, som idoga händer uppodlat i den låga dalsänkningen på norra och vestra sidan om den lilla byn. Den aflånga dälden är till stor del ännu en naturlig äng, hvars grässlag starr, fräken, vass och sälting påminna om, att den varit botten i en af Finlands tusen sjöar, ja kanske sammanhängt med det ungefär 1 mil derifrån aflägsna hafvet för icke lång tid tillbaka. Sjelfva namnet Bjurnäs (= Bäfvernäs eller Bäfverudden) erinrar också om den tid, då ängen varit sjö och kanske ett älsklingsställe för bäfrar. Sådana vårar, då det är stark vårflod, kan det ännu inträffa, att Bjurnäs-ängen står delvis under vatten, och då stanna sjöfåglar och vadare under sin flykt mot norden vid det tillfälliga träsket och gifva lif åt den eljes fredliga och stilla nejden genom sitt pipande, smattrande och kacklande. Dock stanna de ej länge der, när de finna, att vattnet på ängen minskas, utan försvinna åter lika hastigt som de kommit
Den stilla bygden är för öfrigt i söder och öster omgifven af skog, som är ännu rätt hög, tät och vördnadsbjudande samt mycket rik på villebråd. Harar, tjädrar, orrar, hjerpar och ripor få här vara ganska ostörda, emedan högst få af ortens befolkning syssla med jakt och djurfångst.
I denna ensliga och stilla bygd föddes på 1830-talet Karl Bjurnäs. I barndomen berättade för honom en fantasirik moder sagor och sägner om rika bergtroll, om skogsjungfrur och skogsrår, som icke släppa hem den gosse eller yngling, som de lockat till sig, förrän det ringes heligt på lördagsqvällen, om skatter, som troget bevakas af fula och grymma drakar, men hvilka skatter de nödgas lemna om man med ofrånvända ögon lyckas gå rakt på den eld, som nattetid brinner öfver drakagömman, och kastar något slags metall i lågan.
Karl Bjurnäs var enda barnet. Han fick derför under sin uppväxt ständigt vara ensam i sina lekar. Sålunda lärde han sig att älska ensamheten och blef både under sin ungdomstid och hela sitt lif en enstöring. Han deltog ej i ungdomens vanliga nöjen, ehuru han nog skulle haft tillfälle dertill, då han blef äldre, om han blott velat söka upp sådana. Men han hade intet intresse för dylika förströelser. Han nära nog skydde umgänge med menniskor. Ute i det fria tillbragte han sina lediga stunder både helg och söcken. Så snart han blef fri från arbete och sysselsättning i hemmet, sökte han upp skogens ensamhet. Der kunde han sitta timtal och lyssna, huru nordens näktergal, talltrasten, slog sina drillar i kapp med bofinken, grönsiskan och andra nordens sångare. Tidigt om vårmorgnarna smög han sig stundom ut före solens uppgång för att få höra, huru haren med sitt popopo lockade honan till sig, eller huru tjädern och orren höllo sin vilda lek, så att det ekade i skogen. I en skogsbygd uppväxte han, skogens sagor hörde han förtäljas i barn- domen, derför lärde han sig älska lifvet i skogen. Dit drefs hans håg ständigt. Der kunde han sitta så länge, tills hungern dref hem honom eller de hemmavarande blefvo oroliga och måste söka upp honom. Ingen skytt blef han likväl. Fåglarna och skogens djur voro hans goda vänner, men skjuta sina älsklingar ville han icke. Han ville blott höra och betrakta dem.
Då han blef äldre och måste börja regelbundnare deltaga i den gårds arbeten, som han sjelf skulle öfvertaga, blefvo hans vandringar i skogen allt sällsyntare. Men han sökte fortfarande ensamheten och fann sig alltid bäst allena. Uti sällskap var han sluten, allvarlig och mystisk samt talade sällan, men om man öfverraskade honom allena i skogen, kunde man få se honom i den gladaste sinnesstämning. Han försökte härma djurens läten och fåglarnes sånger. Då han var ute på fältet med andra eller vandrade efter landsvägen, hörde man honom också tala högt för sig sjelf, ja han kunde stundom utbrista i ett ljudeligt gapskratt. Då man frågade honom: „Hvad skrattar du åt, Karl“, fick man oftast svaret: „åt ingenting“. Stundom var han dock mera öppenhjertad och lät den frågande veta, hvaråt han skrattade. Likväl voro hans svar vanligen så korta och dunkla, att man icke blef just mycket klokare af dem. En gång hade en äkta man i någon bekant granngård gifvit sin hustru en örfil, en annan gång hade någon snafvat och fallit eller något liknande inträffat. För dylikt drefvo spefoglar gäck med honom. Detta hade till följd, att han blef mera sluten och tystlåten än förut samt yppade sällan, hvad han såg eller tänkte på. Han lefde liksom i en annan verld, och hans omgifning förstod honom icke. Han arbetade med sina händer och sin kropp helt mekaniskt, men hans tankar och hela hans själ voro på en annan ort långt borta från det ställe, der hans kroppsliga hydda befann sig.
En gång var Karl Bjurnäs på skomakeriarbete hos bonden och skeppssmeden Jakob Ribacka i Petalax' Nyby. Han var nemligen en dålig pjäxskomakare och kom på beställning hem till gården. Det var en höst i början af 1850-talet, då han hade blifvit bestäld till nämnda Ribackas gård för att sy pjäxor. Samma höst hade tre af Ribackas söner bygt sig en egen skuta och afseglat med den söderut till Helsingfors, såsom de hade gjort flere gånger förut. Höstmörkret hade redan inträdt och stormarna begynt rasa. En dag, när Karl Bjurnäs sitter vid sitt arbete framför ett fönster i Ribackas stuga, utbrister han i ett ljudeligt gapskratt. Husbonden frågade då af honom: „hvad skrattar du åt, Karl?“ Omedelbart svarade han: „Smedinas pojkan (smedens pojkar) stötte på nu.“ Någon vidare förklaring gaf han icke. Emellertid lade Ribacka på minnet, hvilken dag och timme detta skedde. Några dagar senare var det tröskning i samma gård och Karl deltog också i riarbetet, emedan det var brist på arbetsfolk. Han tröskade som alla andra, men tyst och sluten. Så länge ett nytt lag sädesband uppsändes från rien och utbreddes på loggolfvet, stälde han sig i gluggen och väntade. Bäst som han stod der och stirrade, slog han till ett gapskratt. Då man frågade honom, hvaråt han skrattade, svarade han: „Jo, Smedinas pojkan hissar opp halmtoppun (toppen) i masten nu.“ Det märkvärdiga yttrandet fäste sig i alla de närvarandes minne. Man måste ofrivilligt komma att tänka på, att någonting hade händt bröderna Ribacka och deras fartyg.
Några veckor förgingo, utan att någon underrättelse kom från de bortavarande. Men då kommo de en dag helt oförmodadt hem landvägen från Helsingfors. Anledningen till deras hemkomst denna väg var, att de stött på grund i Hangötrakten och varit tvungna, sedan de med knapp nöd kommit till Helsingfors’ hamn, att sälja sin skuta. De hade mycket riktigt enligt sjömansbruk hissat upp en halmtapp i masttoppen för att tillkännagifva om fartygets försäljning. Allt öfverensstämde med dag och timme, såsom Karl Bjurnäs hade sett och förutsagt. Han hade förut hållits för „smårolig“ eller litet fånig, men nu blef han ansedd för underlig. Man visste nu säkert om honom, att han hade sett i syne eller andanom. En del menniskor, som förut drifvit gäck med honom, begynte härefter nästan frukta honom, ja till och med hysa ett slags vördnad för honom.
Litet före hans tid fans ännu ett annat original i församlingen. En Odert Åmossa var mycket processlysten och hade en långvarig rättegång med häradshöfding S:m, som var hans rågranne. Den förre ansåg, att häradshöfdingen inhägnat mark utöfver rån inpå hans skifte, och öppnade derför emot honom en process, som fortgick vid flere ting. Odert förlorade alltid, men var envis och gaf sig icke. Han var ej sjelf skrifkunnig och vände sig derför till alla, som egde denna sällsynta förmåga, och bad dem skrifva inlagor och besvär i den tron, att alla skrifkunniga skulle kunna göra detta. Sålunda samlade han en hel massa papper och handlingar, åt hvilka häradsrätten hade rätt roligt många gånger. Sin papperslåda bar Odert alltid under armen, då han gick omkring till skribenter och advokater. Denne man hade dött och varit död redan något år, då Karl Bjurnäs en dag stod och högg ved på sin vedbacke. Just när en granne går förbi honom, står han och ser upp mot himlen och småler. Den förbigående frågade då af honom: „Hvad ser du nu, Karl?“ „Nå, sir du int’ Odert, som far upp i luften me’ papperslådun sin“, svarade Karl. Den andre kunde icke se Oderts flygande i den toma luften, utan gick blott halft rädd ifrån honom.
Karl Bjurnäs gifte sig vid äldre år, drifven dertill mera genom andras påverkan än af egen lust och håg. Men det var, som om han knapt skulle vetat af den hustru, vid hvilken han blifvit vigd. Han var som förut ensam vid arbetet ute på åker och äng, ensam då han gick till kyrkan och likaså, då det föll honom in att begifva sig på någon resa. Men skulle något vigtigare värf för gården utföras, visst skulle hustrun, som var en duglig och förståndig menniska, vara med derom eller utföra det.
Bjurnäs var en flitig kyrkogångare, fastän det stod illa till med hans läskunskap. Regelbundet och punktligt infann han sig i sin bestämda bänk hvarje helgdagsmorgon. Såsom husbonde och röstberättigad ansåg han sig äfven böra deltaga i kyrkostämmans öfverläggningar och beslut. Vid en stämma, der han var närvarande, öfverlades det om, hvarifrån medel skulle fås till nya kommunionkärl af silfver till församlingens kyrka. Denna var då blott några tiotal år gammal och hade hittills icke haft råd att skaffa sig bättre än träkärl. I stället för den gamla bägaren och tallriken af trä samt glasflaskan skulle nu köpas silfverkärl. Men kyrkokassan var tom, och derför beslöts att insamla nödiga medel genom „stambok“, d. v. s. genom frivilliga gåfvor, som skulle uppbäras af två dertill valda personer. Karl Bjurnäs gick tyst bort från stämman, men under följande vecka for han till staden och köpte hos en guldsmed ett mindre kärl af silfver. När han kom från staden, for han genast upp till prestgården och gaf kärlet åt pastorn med orden: „Tenn har du nu. Ji du nöjgd nu fej menn deil?“ Ja, sade pastorn, och så fick kyrkan helt oväntadt ny oblatask af silfver. Denna gåfva af Karl Bjurnäs var så mycket mer öfverraskande, som han allmänt ansågs vara snål och nidsk af sig och knotade äfven då det gälde i lag påbjudna utgifter för kyrkan, kommunen och kronan.
Vid en annan stämma var det fråga om val af en ny sexman i kyrkorådet i stället för en afliden. Karl Bjurnäs föreslogs också af en putsmakare, men stämman låtsade icke bry sig om förslaget, utan valde en annan ansedd hedersman. Emellertid antog Karl Bjurnäs det för fullt allvar och satte sig följande söndag i sexmansbänken uppe i koret till höger om altaret. Der satt han som „sjundeman“ jemte de ordinarie sexmännen hvarje söndag ända till sin död. En sexman hade på den tiden icke just mycket annat att göra än att sörja för, att det fans tillräckligt ljus i kyrkan de stora vinterhögtiderna jul, nyår och trettondag, då kyrkan skulle vara upplyst med ljus enligt gammal sed vid den tidiga gudstjensten, från kl. 6 eller 7 till 9 eller 10 på morgonen. Sexmännen ålåg det att uppbära de två ljus, som hvarje gård var skyldig att gifva. Långt före julhelgen hade Karl Bjurnäs uppsamlat kyrkljusen inom sitt distrikt. Punktligt infann han sig med sin ljuskorg aftnarna före de stora helgdagarna för att sätta upp ljusen i kronor och stakar jemte kyrkvärden, väktaren och de ordinarie sexmännen.
Fastän gudstjensten på julmorgonen begynte kl. 6 och vägen från Bjurnäs till kyrkan är ungefär en half mil, voro de ljus, som Karl hade uppsatt, aldrig otända, då det ringdes första gången till gudstjensten och folket strömmade in i kyrkan. Ofta hände det, när väktaren efter snö- och yrväder sopat upp gångar och vägar till kyrkan på julmorgonen, att han var färdig att digna ned af förskräckelse, då en hvit gestalt reste sig ur vrån på kyrktrappan framför honom. Skrämseln var så mycket större, emedan på orten gick en allmänt gängse sägen, att andarne höllo sin julotta tidigt på julmorgonen, förrän de lefvandes gudstjenst begynte. Dock var det ingen annan än „sjundemannen“, som infunnit sig i tid utan fruktan för några andar.
För några år sedan var Karl Bjurnäs’ plats i sexmansbänken tom par söndagar. Detta var ovanligt och bebådade någonting. Snart spridde sig äfven underrättelsen, att den märkvärdiga mannen hade gått bort, för att, såsom han sjelf trodde, komma i närmare umgänge med och få tala vid sina förfäder och anhöriga, som hade dött före honom.