Sida:"Gräupacken" – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
239
»GRÄUPACKEN»

Vallin, som därom berättar: Julpacken var 5 eller 6 alnar lång eller ju större dess bättre och högtidligare. Den skulle ligga kvar till trettondagen eller egentligen till tjugondagen. Prästen G. Th. Smith, hans julgäster, pigor och drängar hjälpte till att få in densamma på julaftonen, hvarpå man drack och roade sig. — Den dräng, som bar in packen vid Nors i Gothem, skulle fägnas med öl och supar af alla slag samt ha en smakbit af »allt gutt, sum di hadd’ bak’ ti jaul». Det vanligaste synes emellertid varit, att bönderna inom »bidlaget» eller från de olika »parterna» i gården, »gassmännar», hjälpte hvarandra. Det förra var brukligt i Eksta, och man tog då samtidigt så väl till bästa af ölet på de olika ställena, att sista packen blef så tung, att man knappt orkade med den. Från Etelhem, Habblingbo, Mästerby, Garda och Rute har jag anteckningar om att »gassmännar» hjälptes åt. Stundom med musik i spetsen — under en marsch — tågade man med den tunga packen in i stugan samt lade den i spiseln. Så smakade man af ölet från jultunnan, som egentligen först nu skulle slås upp, och önskade därvid hvarandra en fröjdefull jul; äfven julkakan afsmakades, vederbörligen åtföljd af en sup. I Etelhem satt man därvid alltid på packen. På somliga ställen var trakteringen vidlyftigare; så t. ex. i Rone, där Säve skildrar förloppet sålunda: Astu far (far i grannstugan) kom barhufvad med pipa i mun och hjälpte bära eller köra packen in, då han fick traktering af öl (sedan brännvin), kaka, grannbröd (fint rågbröd) och kytfat (salt kött upplagdt). Sedan gjorde värden samma tjänst åt grannen och fick samma välfägnad. Därefter gick hvar och en till sitt, och då var julen inne. Härefter »syslas» (fodras) kräken. Så var seden ännu 1859.

I mörkningen skulle packen tändas. I Eskelhem, där kvällsmålet afåts kl. 8, tändes packen ej förr än vid 6-tiden, då samtidigt julgröten påsattes i »en däröfver hängande gryta».

I Roma, där gårdens drängar, som nämndes, hjälptes åt att bära packen in, gingo bönderna i bidlaget, sedan julbrasorna blifvit tända, omkring och hälsade på hvarandra. Man smakade af ölet och »drack julen in» under tillönskan af »en fröjdefull jul» samt betraktade hvarandras »gräupackar», och den, som då haft den största »packen»,