— 139 —
Tysta sutto de båda, som ensamma upptogo däcket. Utan att tala böjde Gösta sig ned och kysste Annas hand, som hvilade i hans. Det låg något våldsamt och obehärskadt i den rörelse, med hvilken han förde den smala handen till sina läppar, något som starkt bröt af mot det vanliga sättet hos den man, hvilken leende och kall plägade behärska själfva timbren i sin stämma.
Han böjde sig ned och hviskade något i fru Annas öra. Hvad han sagt, måtte ha varit något, som hon längtat att höra, eller som hon ej kunde höra för ofta. Ty orden drefvo blodet till hennes kinder. Med en plötslig rörelse böjde hon sitt ansikte uppåt och mottog leende och med slutna ögon hans kyss. Så säg hon upp, och hennes ögon lyste.
»Följer du med hem i afton?» sade hon.
En skiftning som af ett obehag förmörkade ett ögonblick Gösta Wickners drag.
»Det är för sent», sade han. »Jag stiger af vid näst sista båten. Där möter jag stockholmsbåten.»
Anna teg en stund, men det syntes, att hon icke var belåten.
»Hvarför vill du icke?» frågade hon till sist.
