— 140 —
Gösta log en smula sarkastiskt och på samma gång vänligt, som om han tillrättavisat ett barn.
»Behöfver du egentligen fråga det?» sade han.
Och i stället för svar grep han åter hennes hand och smekte den, som om han velat lugna henne eller bringa henne på andra tankar.
Men Anna ville i dag icke låta sig lugnas, kunde det kanske icke.
»Tänk på mig», sade hon med darrande stämma. »Jag måste resa hem. Möta hans blick. Tala vid honom. Allt detta, som du vill undvika.»
Gösta släppte hennes hand, och hans ansikte blef kallt. Anna såg dess uttryck, och hon blef rädd, som hon alltid blef, när hans ögon sågo ut i luften, utan att söka hennes, och hans mun slöt sig samman som kring en värld, dit hon kände, att hon aldrig fick blicka in. Hon fruktade detta ansiktsuttryck, som om hon anat, att det dolde något, hvilket en gång skulle gifva henne den största sorg, hon någonsin genomlefvat. Och hon ångrade bittert, att hon låtit honom ana sina känslor.
Utan att kunna få fram ett ord satt hon tigande vid hans sida, till dess att ångbåten saktade farten och i mörkret närmade sig den
