— 141 —
brygga, där hon visste, att de skulle skiljas. Då blef hennes fruktan henne öfvermäktig, fruktan att hon skulle förlora honom, trötta ut ho- nom, stöta honom ifrån sig.
»Gösta!» hviskade hon och vände hela sitt förtviflade ansikte emot honom.
Smärtan i hennes röst grep honom, och hans ansikte lyste upp, återfick det uttryck af fröjd vid hennes åsyn, som alltid gjorde Anna lugn. Hon såg honom in i ögonen och tryckte hans hand. Och just, som båten backade invid bryggan, sprang Gösta Wickner i land och försvann i skymningen.
Anna satt ensam på däcket och säg utåt de mörka stränderna. Hon såg tillbaka mot bryggan, hvilken hon nyss hade lämnat. Då sprang ur mörkret fram en liten gnista, som fladdrade och irrade. Hon såg, hur den liksom tog fäste och blef till en låga. Och hon förstod genast, hvarifrån lågan kom. Det var skenet af Gösta Wickners ficklykta, som han tändt för att vägleda den kommande ångbåten, hvilken skulle föra honom tillbaka.
Fru Anna satt och stirrade på den lilla lågan, hvilken rörde sig upp och ned, som om den sändt henne en hälsning, Hon hörde bakom sig den mötande ängbåten passera förbi,
