— 142 —
men hon vände sig icke om. Som förtrollad satt hon, och hennes ögon stirrade mot den lilla lysande punkten, till dess att de blefvo fuktiga, och skenet grumlades. Då blinkade hon till och reste sig upp. Hvad var det? Skenet försvann och förvandlades i en hel rad större glimmande lågor, hvilka lyste som ögon öfver vattnet. Fru Anna mäste le åt sin egen öfverspändhet. Mellan henne och den lilla lysande punkten sträckte sig den andra ångbåtens mörka sida. Den backade och lade till. Om ett ögonblick ångade den vidare på väg mot den stora staden.
Fru Anna suckade och satte sig åter till rätta på sin plats. Det kändes så öde omkring henne, och hon var ensam, så fruktansvärdt ensam, som hon aldrig känt sig. Tanklöst vände hon sin blick framåt, och hennes ögon foro öfver stränderna, som syntes höja sig fram i skymningen. Plötsligt spratt hon till igen, och denna gång fångades hennes blick af något, som kom henne att sätta handen för ögonen. Det var åter ett litet ljus hon såg. Ljuset liknade alldeles det, hon nyss sett slockna bakom sig. Det syntes också ett stycke ofvanför vattnet, och det lyste öfver en brygga. Detta ljus blef tydligare och tydligare. Fru Anna kände igen bryggan, hon såg björkarnes konturer och eken,
