— 143 —
som sträckte sina knotiga grenar uppåt där bakom. Som en mörk, oregelbunden skugga gled villan fram ur skymningen. Nu saktade båten farten, och som i en dröm gick fru Anna ned för att stiga i land.
Tigande mottog henne Bob, och tigande följdes de åt framåt vägen. Bob gjorde inga frågor, och Anna sade honom ingenting. Men hon såg vid en krökning af vägen, att han gick böjd och lutad som en gammal man, och hon sökte efter ett ord för att bryta den förfärliga tystnaden.
»Bobl» sade hon. »Låt oss icke gå inl»
Han vände sig emot henne, och hans gestalt blef som spänstigare och högre. Anna tyckte sig förstå, hvad han kände. Hon tyckte nästan, att han sagt henne det. Bob hyste hopp. Han tog hennes ord som ett närmande, ett ord, som kanske skulle binda dem till hvarandra igen. Hon kände detta, som om hon hört hans stämma säga henne det alltsammans, och utan att se upp visste hon, att hans ögon i väntan voro riktade mot hennes läppar.
Hon blef så underligt tungsint och tyckte, att ingenting kunde hon göra, och hon hörde, som om en främmande talat, när hon själf till sist sade:
»Du vet det ju själf, Bob. Ingenting kan bli emellan oss, som det förr har varit.»
