— 149 —
Gripen af en plötslig impuls, gick Anna fram till honom. Hon lade båda sina händer på hans hufvud och smekte honom som hon på länge icke hade gjort.
»Stackars Bob», sade hon, »stackars Bob!»
Och med lägre röst tillade hon:
»Om du kunde säga, att du förlåter mig!»
Bob satt alldeles stilla och kunde icke fatta, att han icke reste sig upp och stötte henne ifrån sig. Men han gjorde det icke. Han satt orörlig och kände smekningen af dessa smala händer, som darrade, när de vidrörde hans hår, kände den som en elektrisk ström genom hela sin kropp. Och som han satt där, mindes han i ett nu hela deras lycka. Han kom ihåg, hur han en gång känt hela lifvet som något så enkelt och helt och fullt. »Jag vet ingenting, som jag skulle önska mig utöfver det jag nu har», så hade han själf sagt. Och så hade han icke haft någonting, ingenting hade han haft, som kunde behållas och gömmas. Det hade gått sönder som en vacker bubbla brister, hvilken gossen blåser sönder på lek och af hela glansen endast behåller svedan i ögonen.
Under allt detta kände han hustruns händer, hvilka nu hvilade orörliga mot hans hufvud. Bob reste sig upp, men icke för att stöta
