— 150 —
henne bort. Med en krampaktig rörelse slog han sina armar kring henne, och lutade mot hvarandra gräto de båda olyckliga som två vilsegangna barn.
Fru Anna var den första, som återkom till sig själf, och det, som väckte henne, var en ånghvissla, hvilken skar genom morgonens stillhet.
»Jag måste bort, Bob», hviskade hon.
Bob släppte sitt grepp om hennes lif och reste sig upp. Vid hennes ord kände han blygsel öfver sin egen svaghet. Han förstod, att hon skulle gå direkt från honom och till den andre, och hans ansikte återfick sitt hårda, främmande uttryck. Och fru Anna förstod hans tankar också utan att ett ord blifvit sagdt.
»Säg ingenting», sade hon. »Säg ingenting nu!»
Men Bob ville icke höra henne.
»Jag vill veta, hvart du går», sade han.
Och hans röst skalf af vrede.
»Ännu äro vi ej skilda», tillade han.
Fru Anna såg upp, och äfven hennes ansikte blef kallt.
»Jag måste tala med Gösta», sade hon. »Hvarför skall du tvinga mig att säga, hvad du ändå förstår?»
