— 156 —
Hon har tänkt att förbereda honom. Men hon kan icke. Orden gå öfver hennes läppar, utan att hon kan hålla dem tillbaka, hon utmanar sitt eget öde på lif och död, och hon säger bara:
»Jag har talat vid Bob. Och han vet allt.»
» När?» säger han. »När?»
»Det var i går, när jag kom hem», säger fru Anna. »Han var vid bryggan och väntade mig. Han hade en liten ficklykta, alldeles lik din. Jag såg hans ljus tändas, just när ditt slöcknade. Åh, det var så förfärligt!»
Fru Anna tyckte, att hon med dessa ord hade förklarat alltsammans, och hon visste på samma gång, att hon handlat mot sin älskares önskan.
»Förlåt mig», bad hon. »Men jag kunde icke annat.»
Gösta Wickner förstod henne icke. Han hade vaknat tankefast och klar till en viktig dags arbete, och han kunde icke fatta, att en lyktas sken, som slocknade och tändes, kunde framkalla en sådan revolution. Men han hade lärt att känna kvinnorna under ett långt lif, och han visste, att när en kvinna är i uppror, kan hon behärskas, endast om hon tror att man förstår. I en blink insåg han därför, att nu be-
