— 177 —
jag bedja dig, att du icke förvägrar mig att någon liten tid på året rå om mitt barn? Skall jag förödmjuka mig mera? Är det det du önskar, så säg mig din vilja, och jag skall uppfylla den.
Jag har sagt dig allt, hvad jag nu kan säga och mera än det. Och jag är icke lycklig, Bob. Kanske kan jag aldrig bli det. Men vore det möjligt, skulle det vara, om du och jag en gång blefve gamla och möttes. Då har så mycket skett, och så mycket har blifvit annorlunda. Då kanske du kan ha i ditt sällskap en fullväxt gosse, som är brydd, men ändå en smula — en liten smula — glad att få se mig, sådan jag då kan vara. Och då kan det också hända, att du själf kan le ett melankoliskt, men ändå godt leende och måhända under det intryck, som du då får, tänka på allt det onda, som varit, som på en dröm.
Det är så mycket, så mycket, som jag icke nu kan säga dig, men som jag då tycker kanske skall blifva klart. Det kan till och med hända, att du då utan alltför stor bitterhet skall kunna möta
- Henne, som en gång var din hustru.
