— 179 —
mig, hvarför du skrifvit detta. Och jag har kommit på en idé, hvilken måhända är bizarr, kanske alldeles falsk. Jag kan dock icke blifva denna tanke kvitt, den tanken är den, att du skrifvit alltsammans om dig själf, mindre därför att du haft behof af att säga detta allt till mig, än därför att du trott dig på så sätt lättast få mig rörd. När en människa en gång blir rörd, ger hon bättre vika, och resultatet blir, att man når sina önskningar. Du har en tid glömt, att du var mor. Att du nu erinrat dig det, är väl blott naturligare än den förra glömskan. Du vill få åtminstone någon rätt öfver ditt barn, och detta vill jag icke förneka dig. Det är icke för din skull, jag gör detta medgifvande. Det är uteslutande för min egen. Det är därför, att jag icke vill, att du skall ha något ondt att med rätta säga om mig. Så har du ju ändå vunnit hvad du åsyftade med ditt bref, och hvad du sagt, var således icke sagdt förgäfves.
Men jag fäster dock ett villkor vid detta löfte, och detta villkor är för mig oeftergifligt. Du tycks icke ha tänkt på, att det i denna sak också finns en tredje, hvilken bör tillfrågas om sin mening, och denna person är vår son, hvilken, så liten han än är, dock kan ha rätt
