— 180 —
att få säga ja eller nej, när det gäller att komma ut ibland främmande. Jag antar, att han första gången kommer att svara obetingadt ja på den frågan. Men jag är icke viss på, att så alltid kommer att blifva förhållandet. Men vill min son träffa sin mor, då lofvar jag dig, att jag aldrig skall hindra honom.
Måhända tycker du att allt hvad jag sagt här, tyder på en misstänksamhet, hvilken du icke väntat att träffa hos mig. Möjligt också, att jag blifvit misstänksam, och att jag till följd däraf också är orättvisss. Men jag vet också, att det är en mycket kort tid, som jag varit offer för denna egenskap. Den har kommit på samma gång, som den kvinna, jag älskat öfver allting annat, sade mig, att ingenting af hvad jag trott på, var annat än tomhet och sken. Då blef jag misstänksam — om jag nu verkligen är det. Och det är dig, jag har att tacka därför — dig och en annan. Det är också åt dig, jag bjuder de första frukterna, af hvad du själf har skapat.
Jag skulle kunna sluta här. Ty hvarför skall jag egentligen säga dig mera? Vet jag själf, hvarför jag gör det? Och finns det någon sannolikhet för, att du bryr dig om mera af mitt bref än den del däraf, som säger dig, att
