— 181 —
jag icke vill motsätta mig din önskan? Jag vet ju icke detta och skall icke heller få veta det. Ty jag ber dig att aldrig svara på detta bref. Men du har talat så mycket om dig själf, att jag också kan få lust att säga något om mig. Och träffa mina ord icke dig, så har jag dock en gång sagt, hvad jag ville säga. Det, som skall sägas, blir ju i regeln en gång sagdt, och detta måste sägas, fortfarande icke för din skull, utan för min egen.
Det kommer som en ström af otämd vrede öfver mig, när jag nu talar ut. Och jag kan icke vara ädelmodig som du. Jag kan nämligen icke anklaga mig själf. Det är lätt för dig att vara ädelmodig. Ty du har trampat mig under dina fötter, och på den vägen är du nära att komma till en ny lycka, som måhända blir större än den, jag en gång kunde bjuda dig. Detta ger dig en styrka, som jag icke har. Jag har en annan, som är fattigare, men måhända lika mäktig. Det är ensamhetens, och det är ut ur denna, som jag nu skrifver. Jag skrifver icke för att anklaga, utan för att försvara mig själf. Och är det icke underligt, att jag — som skulle kunna anklaga andra, om jag ville — i stället känner detta behof —
