Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 182 —

att du och jag gent emot hvarandra spela nu som kanske alltid en alldeles motsatt rol?

När jag första gången träffade dig, Anna, då var jag visserligen icke den man, som du i ditt bref velat göra mig till. Jag var så liten i mina egna tankar, jag var så svag inför mig själf, och jag hoppades så oändligt litet. Jag tillhörde den generation, i hvilkens öron man ständigt sjungit, att lifvet har föga värde, och att misstron till lifvet är den enda basis, på hvilken en människa kan bygga. Kan man tänka sig något sämre? Är det möjligt att uppfinna något, som skapar en svagare släkt? För mig passade icke denna sång, ty jag saknade själfförtroendet, och jag saknade tron. Men denna sång stannade kvar i mina öron, och den förgiftade mig. Den väckte grubbel och tankesjuka inom mig. Den gjorde mig till en ensam människa, hvilken i ensamheten gick och var rädd för själfva lifvet.

Men det fanns också en annan beståndsdel i det blod, som flöt i mina ådror. Och denna dref mitt hjärta att slå högt af längtan efter glädje, lycka och kärlek till lifvet. När jag icke var ensam och i några få stora högtidsstunder också då, kunde detta andra blod inom mig vinna seger öfver det sjuka, och då jublade