— 202 —
så till ett barn? Var det ens naturligt, att en stor människa så att säga lade sin egen smärta på den lilles skuldror?
Bob tyckte, att det var detta, han hade gjort, och han förstod ännu icke till fullo, att han i stället lyft en börda från barnet. Han förstod icke detta helt och hållet. I stället började han lägga märke till, att gossen såg gladare ut och ej längre satt tyst, när han var allena med fadern. Bob hade vunnit gossens hjärta, helt enkelt genom att icke lägga band på sig, utan tala till barnet, som om det varit en stor människa, till hvilken han kunde hysa förtroende. Detta anade han, men fattade icke ännu, hur allvarlig denna sak egentligen var. Han längtade efter att fortsätta på den väg, han börjat. Men han kände sig på samma gång så oerfaren i att umgås med barnet, att han var rädd att genom en för hastigt påkommen daglig förtrolighet på något besynnerligt sätt mista den tillgifvenhet, han i ett slag tyckte sig hafva eröfrat.
Allt detta gick Bob i fåvitsko och grubblade öfver, när han icke hade gossen i sin omedelbara närhet. Och detta låg i hans tankar, äfven när han sällskapade med barnet. Det var här den fullväxte, som var blyg, och som behöfde
