— 203 —
uppmuntran — ett förhållande, hvilket för öfrigt icke är så alldeles ovanligt mellan föräldrar och barn.
Emellertid blef det Georg, som utvecklade förhållandet. Ty han hade barnets sundhet och tog faderns förtroende som tillåtelse att under alla omständigheter gå vidare. Det var ett löfte, han hade fått, och det föll honom icke in, att ej löftet skulle hållas.
Gossens tankar hade haft mycket att syssla med, sedan han en gång fått svar på de frågor, hvilka länge sysselsatt honom, och vid första tillfälle frågade han vidare.
»Är mamma redan gift?» sade han en dag.
Och faderns ansikte mulnade icke. Det var, som om dessa samtal varit Bob en vederkvickelse i stället för pina.
»Nej, icke ännu», sade Bob lugnt.
Och när gossen fortfor att fråga, fortsatte fadern att svara. Det blef ett långt och underligt samtal med många inkast och utvikningar, och Bob förundrade sig hela tiden öfver, att gossen visste så mycket och förstod allting så bra. Detta samtal följdes snart af flere, och då uppslaget till förtrolighet väl var gifvet, så utvidgades snart själfva ämnessferen. Georg började fråga sin pappa om allting, och Bob fick
