— 204 —
fullt upp att göra med att svara gossen på allt, hvad han ville veta. Det stannade snart ej vid frågor och svar. Bob fick så småningom lära att umgås med sin son, och det var Georg, som lärde honom det. Om gossen hade kunnat beräkna, hur han på bästa sätt skulle kunna göra sig till faderns kamrat, hade han icke kunnat välja ett lämpligare sätt. Han fordrade helt enkelt, att Bob skulle följa honom på hans lekar och i hans intressen, och innan Bob visste ordet af; hade han kommit in i en helt ny värld. Det var barnet, som blifvit den ledande, och mannen som vann hälsa af att låta sig ledas.
Det besynnerligaste af allt tyckte Bob var, att ju mera förtroligheten mellan honom och gossen tillväxte, desto mera sällan frågade Georg honom något om modern. Den sista gång de talat om henne, sade Georg med sin lilla tankfulla min:
»Tycker du inte om mamma längre?»
Detta var en fråga, som Bob i början fann svär att besvara inför barnet, och han försökte därför kringgå den genom att genmäla:
»Naturligtvis tycker jag om mamma.»
Men tonen måtte icke ha varit fullt tillförlitlig, ty gossen svarade med en min af missnöje:
»Du behöfver inte narras för mig.»
