— 205 —
»Nej, det behöfver jag inte», försökte Bob igen.
Men gossen lät sig inte afspisas.
»Hvarför gör du det då?» sade han förtrytsamt.
Bob kunde icke svara, som han ville, och han förebrådde sig själf, att han icke kunde det. Men han förmådde icke uthärda frågan i barnets blick och sade därför:
»Du skall inte fråga mig om det än.»
Efter detta samtal var det, som Georg upphörde att tala vid fadern om sin mor. Och Bob trodde i början, att han undvek ämnet, emedan han var förnärmad och kände sig tillbakastött. Men så måtte dock icke ha varit fallet. För hvar dag blef han ömmare i sitt sätt emot fadern. Var han ensam och fick se Bob, sken hela hans ansikte upp, och han visade fadern alla de små uppmärksamheter, som ett barn kan göra, när dess ömhetskänsla är väckt. Det var, som om han velat anstränga sig för att hålla fadern skadeslös.
Saken var den, att Georg i sitt sinne börjat göra jämförelser mellan sin far och sin mor, och fadern var för honom en lika ny bekantskap, som han själf var för fadern. Dessa jämförelser utföllo icke till moderns fördel. Ty det
