— 77 —
och han började undra, om han själf möjligen på något sätt sårat henne. Bob hade emellertid varit gift i elfva år, och om han också under denna tid icke blifvit någon synnerligen framstående kvinnopsykolog, hade han dock lärt sig åtminstone så mycket, som att kvinnorna understundom icke tåla, att man observerar deras hemliga tårar, samt att vänlighet och uppmärksamhet i sådana fall endast tjäna till att göra ondt värre. Han beslöt därför att låtsa om ingenting, och i en, som han tyckte, obesvärad och lugn ton började han:
»Det är en sak, som jag tänkt på, angående hvad vi i går talade om Gösta . . .»
Men längre hann han icke innan hans hustru afbröt honom.
»Du skulle göra mig en stor tjänst, om du ville låta bli att tala om Gösta», sade hon.
Det kom som ett anfall, blindt, häftigt och hårdt. Bob hörde på tonen, att det låg något under detta. Men han kunde för sitt lif inte begripa, hvad det var.
»Inte tala om Gösta?» upprepade han. »Hvad har du emot Gösta?»
»Ingenting alls. Jag vill bara inte tala om honom.»
»Ja, men hvarför?»
