3:7 ſalt oc uatn; Hildebrand (SM III s. 481) anmärker, att det i regeln var den kyrkliga myndigheten (icke föräldrarna), som anskaffade vattnet, då det var av största vikt, att detta var 'rent'; i Vg II (81: 13) saknas detta stadgande. — Otman uppger (efter Siegel IV s. 510), att det under kristendomens äldsta tid, likasom under den förkristliga judendomen, var sed, att de nyfödda barnen beströkos med salt, sedan de blivit med vatten rentvagna. Detta bruk, som ursprungligen torde avsett endast kroppens hälsa, upphöjdes under 5:te eller 6:te årh. inom den romerska kyrkan till lagstadgad helig handling; saltet lades ’katekumenerna på tungan, såsom ett visdomens salt, för att beteckna de förändringar, som med dem borde försiggå’. Hildebrand uppger (SM III s. 733) likasâ, att saltet användes vid dopet, men å andra ställen (SM I s. 110) säges, att saltet begagnades vid primsignandet. — Numera begagnas saltet av judarna blott vid offer, av den katolska kyrkan däremot vid den exorcism, som föregår dopet, varvid saltet lägges i barnets mun.
3:8 brymſignæ; Otman (s. 110) söker förklara b istf. p i detta ord därav, att då allitteration eftersträvades, p > b till följd av att i de fall, där b-formen uppträder, det följande ordet är barn. Kock (Sv. akcent II s. 347 och not) anser denna förklaring mindre tillfredsställande. Själv har Kock senare uppgivit sin först (loc. cit.) framställda förklaring, och (ANF XIX s. 91 f., XX s. 53 f.) säkerligen riktigt sökt förklaringen i att i både detta och andra ord, där växlingen p : b uppträder, äro lån från romanska språk: då tenues i svenskan och de flesta germanska språk i flertalet ställningar äro aspirerade, men detta icke är fallet i de romanska, kommo tenues i dessa språk att för germaner mycket likna mediae.
3:8—9 Orden Siþen ſcal font wigyæ torde knappast innebära, att vigning av dopfunten vid varje dop skulle äga rum, utan åsyftar väl närmast vattnet i densamma.
3:9 Några särskilda dopdagar känna de flesta svenska lagar ej, men det är mer än sannolikt, att likasom i andra länder dessa ursprungligen sammanfallit med de stora kyrkohögtiderna. Ehuru nöddop redan tidigt förklarades fullgiltigt, ansågs det dock förmer att få barnet döpt i kyrka, och obenägenhet att
