Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


IV
Inledning.

även i vissa andra fall följts, då en grupp synts mig vara någorlunda skarpt avgränsad. Följande exempel kunna tjäna att belysa förfaringssättet. Ordet ſiunættingær förekommer 15 ggr skrivet med a, 14 ggr med æ. En granskning av övriga ord, avledda med -ing(i), visar, att utom detta ord blott 3 andra finnas, i vilka omljudsvokal ej föreligger: oleng, arvingi, almanningær (2 ggr), medan omljud inträtt i flere tiotal former. Ifrågavarande former ha därför ersatts med ſiunættingær, och likaså har æ införts i det blott 1 gg förekommande arvingi, ävensom i almanningær, som har æ 6 ggr. I överensstämmelse med dessa har oleng ersatts med det även uppträdande øling. — Enahanda resonemang har även förts i fråga om återgivande av hiatusformer: förbindelsen o + æ (a) uppträder 10 ggr med bevarad (eller återställd) hiatus, lika ofta kontraherad. Då emellertid en granskning av det övriga materialet ger vid handen, att i MFB hiatus finnes sammanlagt 41 ggr, medan kontraktionsformerna äro blott 17, har jag ansett riktigast, att också i den nämnda förbindelsen ge företrädet åt hiatusformerna och sålunda återställa hiatus i de kontraherade. — Normaliseringen av de oaccentuerade vokalerna har skett i överensstämmelse med lagarna för vokalharmonien, vilken åtminstone i LmB tydligt framträder. — I de såsom typiska för fvg. dialekten betraktade formerna køtſtikki, ſillir har y införts, då starktonigt y framför i är i avgjord majoritet (c:a 60 belägg); i iuir och firi är i i så överväldigande majoritet, att denna vokal här genomförts: accenten i dessa ord är säkerligen oftast långt svagare än t. ex. i [køt]ſtikki, och de kunna därför gott bilda en grupp för sig. På samma sätt synas vissa former av ordet þrir böra behandlas annorlunda, än vad förhållandet mellan former med hiatus och med kontraktion i övriga ord ger vid handen.

Det är naturligtvis omöjligt att ange någon allmän princip, när en grupp-normalisering bör följas, eller när majoriteten hos formerna av ett ord bör bliva bestämmande. Det förefaller t. ex., som om vid i-stammarna majoriteten av formerna av de enskilda orden borde vara utslaggivande: visserligen äro de omljudda formerna i allmänhet i majoritet, men flere finnas, där vokal utan omljud segrat, t. ex. koppofund (3 ggr). I motsats till Pipping har jag därför infört ſkyld som normalform, då y-formerna äro 9, u-formerna blott 6. Trots den gamla i̯a-stammen fyl (5 ggr) har jag bibehållit i fol (2),