då det ju är mycket möjligt, att ordet i denna sammansättning eller förbindelse hade oomljudd vokal (jfr í fol med accenten på i i nsv. dial.). Vid normalisering av böjningsformer av ord har varje ord tagits skilt för sig, så har t. ex. gørt sup. ersatts med giort 7 ggr, däremot har trots daghi 4 ggr, det både i fvn. och fön. ensamrådande i dagh (2 ggr) bibehållits.
Hänsyn till en forms ljudlagsenlighet har jag, vid valet mellan flere former, icke tagit, ej ens då tämligen allmän enighet råder beträffande deras bildning. Då syftet har varit att låta textens språkbruk framträda, är det otvivelaktigt riktigast att, om en icke-ljudlagsenlig form är den vanligare, genomföra denna, på samma sätt som språket självt både under tidigare och senare tid gjort. Utan betänkande normaliserar jag därför þiuft i st. f. þyft (som Pipping har), då den förra formen förekommer 4 ggr, den senare 1 gg. Efter någon tvekan har jag också ersatt viþær (10 ggr) med viþ (80 ggr), ſin konj. (2 ggr) med ſiþæn [ær] (6 ggr), vr (6 ggr) med or (16 ggr), man ns (10 ggr) med maþær (21 ggr), brøt (1 gg) med bort (10 ggr), mæn (1 gg) med mæþæn (3 ggr), mæꝺ’r (1 gg) med mæþ (165 ggr), niþ (2 ggr) med niþær (5 ggr) m. fl. — Beträffande de olika formerna av ſæx, ſæxtan har jag dock ansett bäst att vidtaga normaliseringen med ledning av gram- matiken. I texten förekommer ſæx 7 ggr, ſex 8 ggr, ſax 5 ggr, ſiax 5 ggr; ſæxtan (simplex) 1 gg; ſæxtan-(ørtoghor) 8 ggr, ſextan- 9 ggr, ſaxtan- 17 ggr. Formerna med ia eliminerar jag på grund av deras fåtalighet, och dessutom visar ſætti (3), att de obrutna formerna föredragas; av samma skäl har jag ej genomfört de talrika a-formerna, då de torde uppkommit genom dissimilation i de brutna formerna; skrivningen med e slutligen beror på latinskt inflytande, och då samnordiskt ĕ i dylika fall eljes i texten tecknas æ, har jag trots e-formernas stora frekvens strukit också dem, och i dessa ord genomgående infört æ. — Om formernas fördelning på olika delar av texten se nedan sid. XXXVIII; måhända hade dock ſiax kunnat bibehållas i KB, där det är den enda förekommande formen (2 ggr).
Förekomma två former lika ofta, har jag naturligtvis föredragit den ljudlagsenliga, sålunda t. ex. ändrat ſattu (1 gg) till ſættu (1 gg), arfþær (1 gg) till ærfþær (1 gg). Beträffande þorvæ är att märka, att þorf 2 ggr av 3 står i KB: då þarf (1 gg i LmB) är den ljudlagsenliga formen, är det skäl att
