Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


VI
Inledning.

låta den ersätta þorf (1 gg) i LmB, medan denna däremot i KB får kvarstå. Enligt min mening kan nämligen en stor del av de olika skrivvanorna och språkformerna förklaras dels så, att vissa delar av texten haft annan förlaga än andra (se nedan sid. XXXVII), dels så, att som jag tidigare sökt visa, (SNF IX.2), förlagan och skrivaren haft olika språk, och han småningom genomfört sin dialekt och sina skrivvanor. Av de statistiska uppgifter jag lämnat, framgår även, att förlagans former segrat i en del, skrivarens i en annan del av texten. Det säger sig självt, att detta ofta gör en normalisering i hög grad vansklig: i vissa fall kunna förlagans former vara i majoritet, i andra skrivarens. Som exempel erinrar jag om bruket av -um, -om efter o, ø (loc. cit. s. 7 f.): sid. 3—40 finnes 8 -om, 21 -um [1], sid. 41—70 14 -om, 1 um, dvs. förra och senare delen av texten följa olika principer. Ej heller ger totalsumman majoritet, då 22 -um står mot lika många -om. Det konsekventaste vore väl att genomföra -um i KB—RB och -om i resten av texten; av skäl som jag framdeles påpekat, har jag föredragit att i hela texten normalisera till -om, då efter o, ø i övriga slutna stavelser står o i 92 % (loc. cit. s. 6).

I den följande redogörelsen har jag konsekvent undvikit att tala om ljuden och uteslutande hållit mig till bokstäverna. När olika bokstavsbeteckningar beteckna olika ljud, eller blott skiftande ortografi föreligger, är ofta vanskligt att avgöra, och meningarna därom gå ofta vitt åtskils, men att lika skrivning inom vissa gränser betecknar lika ljud torde väl i allmänhet få anses säkert. Då därför majoritetens skrivform är genomförd, vågar man väl också antaga, att därmed i regeln det vanligaste uttalet betecknats.


Förrän redogörelse för de vidtagna ändringarna lämnas, är det skäl att granska förkortningstecknen och några egendomliga bokstavstyper samt deras användning, då Collin-Schlyters framställning i denna punkt icke är fullständig.

Runan , vanligen. föregången och efterföljd av punkt, begagnas som tecken för ns av ordet maþær 67 ggr (81 %), för gs 5 ggr (6 %), för ds 3 ggr (4 %) för as 8 ggr (10 %); pluralisformer av ordet betecknas aldrig med runan.

Bokstäverna m och n betecknas mycket ofta med ett över

  1. 24 -um loc. cit. är tryckfel.