Den här sidan har korrekturlästs
IX
Inledning.
- skrivare känt det fvn. bruket att återgiva g med versalen g och här återgett det (efter ă) halvlånga g-ljudet på detta sätt, jfr dock även gialꝺi 37r 7n; Pipping har uttalat den förmodan, att de talrika skrivningarna av typen lægiæ (se SNF VII.1, s. 99 jte not och nedan), vilka väl äro att fatta som læggiæ, möjligen bero på att en förlaga begagnat typen g = gg, vilket senare skrivare ej förstått.[1]
- Istf. i skrives någongång j, då annan bokstav varken föregår eller följer; någon regelbundenhet i bruket av denna typ har jag ej kunnat iakttaga; ex. 1v 1n (3:13).
- Bokstaven m har som beteckning för mark(ær) oftast en avvikande form, vilken i avtrycket återgivits med fraktur m. I några få övriga fall uppträder denna typ i början av ord, då återgiven med fraktur M, t. ex. Moþeʀ 28r 7 (25:15). Bokstäverna r, ʀ, ꝛ användas olika. I början av ord är r ensamrådande; ʀ förekommer blott undantagsvis (t. ex. gieʀs 34v 2, 58:5) annorstädes än som ordets sista bokstav; ꝛ uppträder likaså som ordets sista tecken, men förekommer även inne i ord, i synnerhet efter a, æ, ꝺ, o. I den normaliserade texten är ꝛ genomfört efter ꝺ, o och i ordslut efter a, æ, då ꝛ där är i majoritet, jfr nedan. Om KB, CB, se nedan sid. XXXIX ff.
- Det jämte ſ förekommande s uppträder blott i ordslut, där det är avgjort förhärskande, och är därför i denna ställning genomfört i den normaliserade texten. Framdeles hoppas jag bli i tillfälle att visa, att s vanligen haft ljudvärdet ss; jfr ovan om g.
- Användningen av v, u såsom vokaltecken framgår av
följande av Pipping (SNF VII.1, s. 36 ff.) givna regler:
- v står i uddljud, och om u-ljudet är kort och vokal föregår, även i slutljud.
- u brukas i alla övriga fall.
- Bokstaven x påminner till sitt utseende om den gamla frakturstilens r, med förlängning nedåt till vänster och tvärstreck. Avvikelse bildar blott attungx 26v 7n (45:15), så läst av C-S. För min del läser jag z, vilket tecknet ifråga avgjort liknar, medan det ej företer ens en svag likhet med det x, som hskr. för övrigt använder.
- ↑ Muntligen har Pipping påpekat för mig, att skrivningen gialꝺi kan förklaras så, att då g = g, skrivaren uppfattat g som tecken för klusilt g-ljud.
