följd av inflytande från KB, ännu ej i Md genomförts, och just i denna balk förekommer bø ovanligt ofta. Ligatur för bø förekommer i Md 1 gg av 43, i SM, VS BB O sammanlagt 2 ggr av 25, i AB 4 ggr av 12, i GB 3 ggr av 6, i RB 5 ggr av 6, i JB likaså, i FS 6 ggr av 7; i ÞB och FB förekommer alltid ligatur, i den förra 8, i den senare 4 ggr.
De återstående ligaturerna äro: pp, som förekommer 15 ggr, tecknas alltid med ligatur utom i ſcreppu 4v 5—4n (8:8), där det senare p börjar ny rad; aa förekommer 7 ggr, tecknas med ligatur 4 ggr, nämligen faar 3spi 35v 3 (59:16), gaar 3spi 30v 7 (52: 14), raan 34r 1 (57: 7), 38v 3 (64:20), blott 1 gg särskrivas bokstäverna, nämligen i naat 4v 9n (8:6); de återstående fallen naam 22v 5—4n (39:11), gaarsz gs 31v 5—6 (54:5) ha de båda a på olika rader, jfr nedan; ꝺꝺ förekommer 1 gg tecknat med ligatur: ætleꝺꝺe 18r 3n (31:22).
Av annat slag än de hittills anförda äro de ligaturer, som bildas genom enkelskrivning av linier, som hoh. eller delvis äro gemensamma för till varandra gränsande bokstäver. Hit kan måhända föras den redan omnämnda ligaturen för pp. Den mest typiska för detta slag av ligaturer och på samma gâng den ymnigast förekommande är sammanskrivningen av a, æ och ꝛ. Av typografiska skäl har tecknet ꝛ samma form oberoende av den föregående bokstaven, men det är uppenbart, att då den föregående är a, æ, är ꝛ-typens utseende ofta i hög grad avvikande från det, som den företer efter t. ex. o. Som exempel kunna anföras r-tecknen i orden løpæꝛ oꝛ 8v 6. Det synes mig tydligt, att man i det förra ordet har att göra med en ligatur av æ och ʀ, en typ, som ofta förekommer, särskilt i KB, men senare blir mera sällsynt, medan förbindelsen aꝛ, æꝛ blir allt vanligare. Det är kanske icke för djärvt att uttala den förmodan, att ꝛ-typen uppkommit just ur en sådan ligatur: det låg nära till hands att i ett sådant sammanskrivet aꝛ, æꝛ uppfatta den senare delen som utgörande ett särskilt ꝛ-tecken, vilket sedan började brukas även i andra ställningar. Sin ursprungliga form bibehåller ꝛ-typen, blott då den föregående stapeln är rak, och sålunda skriftbilden ʀ kan uppkomma. Det är också betecknande, att ꝛ-typen ej användes efter i, då härigenom tvekan kunde uppstå, om vad som avsågs; det enda exempel på iꝛ jag antecknat, är vnþıꝛ 39r 4n, och där är läsningen vnþʀ fullt lika berättigad. — Det är möjligt, att en del egendomliga skrivformer icke behöva vara
