felskrivningar, utan blott äro ovanliga ligaturer. Larsson har några gånger i hskr. 645 funnit skrivningen mkil(l), och Pipping (SNF VII.1, s. 88) menar, att m utgör en ligatur för m och i. På enahanda sätt kunde skrivningen frælſgui 11r 6-7 (18: 18) innehålla en ligatur av ı och u, alltså icke vara skrivfel för, utan direkt böra läsas frælſgiui, som finnes 11r 9. Likaså kan ſculꝺ (= ſkiolꝺ) 13v 2 (23: 8) innehålla ligatur av i och u, alltså böra läsas ſciulꝺ. C-S läsa 53: 13 þiue’r (31r 6), vilket säkert är oriktigt: þ och i bilda tydlig ligatur, och därefter följa tre staplar. Det ligger då nära till hands, att i ııı se en ligatur av två efter varandra stående u-tecken, alltså þiuue’r. — Ett slags ligatur är slutligen även w, och härav förklaras väl dess användning både för vu och för uv t. ex. ælliw 18: 17 (11r 6), þiwær 14: 10 (8v 10n). — Måhända på samma sätt som [frælſ]gui bör vittum för vittnum fattas; u-staplarna böra läsas 2 ggr, dvs. äro en ligatur för n och u.
Slutligen har Pipping (SNF VII.1 s. 85 ff.) sökt göra troligt, att det stora flertalet felskrivningar eller ovanliga former, som ha a istf. æ eller tvärtom, dels bero på oriktig utläsning av hskr., dels äro felskrivningar av kopisten. Såsom det diakritiska tecken, som skilde æ från a, skulle nämligen de bihang kunna tjänstgöra, vilka vid vissa bokstäver, särskilt l, þ, k, sköt ut åt vänster. T. ex. förbindelsen æl, skriven på antytt sätt, var sålunda en ligatur, och kom då att i hög grad likna al, varmed skrivaren återgav densamma, eller också begagnade han avsiktligt en så beskaffad ligatur, vilken då samtliga utgivare av hans text missuppfattat. Omvänt har naturligtvis t. ex. al kunnat felläsas som æl. Genom detta resonemang lyckas Pipping avlägsna en stor mängd svårförklarliga former och felskrivningar ur fsv., och det kan icke nekas, att starka skäl kunna anföras till förmån för detsamma, icke minst de talrika andra ligaturer, som förekomma. På ungefär analogt sätt kan kanske en del andra egendomliga skrivformer förklaras. Likasom, enligt Pipping, en del av den följande bokstaven kunde hänföra sig till en föregående, likaså vore det väl möjligt att betrakta det diakritiska tecknet vid ꝺ’ icke blott såsom enbart förkortningstecken efter ꝺ, utan därjämte såsom en del av bokstaven ð. Det är dock osäkert, om denna förklaring här kan upprätthållas, dels emedan ꝺ' förekommer i former, där denna tolkning icke är möjlig (lanꝺ’), dels saknas ofta svarabhaktivokalen just efter þ, ð-ljud, och
