dels slutligen tyda icke sällsynta former, som tenþær, på att ꝺ’-ljud här måhända åsyftats.
Ehuru jag anser Pippings sätt att läsa mycket antagligt[1], har jag ansett det bäst att i avtrycket läsa på samma sätt som förut, dvs. läsa æ, blott då denna bokstavs bihang fullt tydligt finnes utskrivet skilt för sig, detta icke minst därför, att det kan vara av nytta att i inledning och kommentar få alla de såsom avvikelser betraktade formerna samlade och ordnade; med Pippings läsning hade en mycket stor del av dem bortfallit. — I detta sammanhang bör jag dock erinra om en omständighet, som utgör en icke oviktig instans mot Pippings läsning. Kock har (Sv. akcent I s.139 not 1) påpekat, att istf. æ i fvg. ofta står a, då följande konsonant är r, och senare (Ljudh. I s. 257 f.) synes Kock icke obenägen att sluta sig till den av Olson (Ög. ljudl. s. 21 ff.) framställda meningen, att i fvg. skulle funnits en sporadisk övergång æ > a i vissa ställningar, vilka närmast vore att betrakta som övergång till ett bredare ljud, som ibland återgavs med a. Pipping (Neuphil. Mitt. 1909 s. 179 ff.) har upptagit Kocks och Olsons förklaring av a istf. æ i fvg. och tillfogar, att övergången i fråga inträtt ej blott framför r, utan även framför geminata. Pipping erinrar även om att en sådan likhet mellan a och æ-ljuden i dessa ställningar ännu existerar åtminstone i västgötamålen nära stående dialekter (se Sv. Ldsm. I s. 98). Också på detta sätt förklaras egendomliga former i mängd och — jag kan ej värja mig för intrycket — lyckligare och naturligare än genom antagande av massor med felskrivningar och felläsningar. Och slutligen vinnes genom detta antagande en stor fördel: Beckman har (ANF XXXII s. 49 ff.) påpekat det egendomliga i att ändelsens normalvokal i Vg I är æ, medan de avgjort flesta västgötska folkmål nu ha ändelsevokalen a, och söker en förklaring därtill i det starka danska inflytandet i Västergötland under medeltiden. Denna förklaring förefaller mig mycket litet tilltalande, men desto naturligare synes det, att a och æ i ställning framför r förväxlats just i svagtonig ställning, desto lättare som svarabhaktivokalen fortfarande i vg. folkmål är ett æ-ljud; måhända har även inflytande från danskan eller fda.
- ↑ Åtminstone beträffande vissa ord har Lindroth (Idg. Forsch. XXXV s. 301 not) anslutit sig till Pippings läsning.
