Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


XIV
Inledning.

skrifter medverkat. Till antagandet, att någon del av r-tecknet här skulle vållat, att æ står i stället för a, ger skriften, så vitt jag kunnat finna, mycket sällan anledning (jfr Pipping SNF VII. 1 s. 100). Märkvärdigt vore ock, att om med Pipping ar i ändelsen vore att utläsa som ær eller omvänt, en tydlig strävan att i vissa fall införa a, i andra att införa æ i ändelsen kan skönjas (se SNF IX.2 s. 9 ff.). Slutligen vore en konsekvens av en sådan förklaring, att a istf. æ oftare borde förekomma framför r än t. ex. i absolut slutljud, något, som icke är fallet.

Uppdelning av ord på två rader har framkallat en del egendomliga skrivformer. Tidigare (s. XI) har redan anförts, att naam, gaarsz börja ny rad med den senare vokalen, vilket kan ha bidragit till den ovanliga beteckningen av vokallängd genom dubbelskrivning (jfr nedan). Denna orsak har säkert varit vållande till hæn/hænꝺar 13r 1n—13v 1 (23: 6) och vnꝺæ/an 29v 4—3n (51: 5) och troligen även till konog/ge 2v 9—8n (5: 5), jfr dock komm. Mycket sannolikt är, att takkær 16v 3n (29: 11) som Pipping tänkt sig (Gutal. s. XXXIV) och lagkklandæt 39v 7 (66: 19) i förlagan varit delade på två rader, vilket föranlett dubbelskrivningen av k.

Bristande utrymme har ej blott, som ovan nämndes, framkallat sällsynta sammanskrivningar, utan har även varit vållande till att bokstäver uteslutits. Detta är säkert fallet i top/ 26v 3n (86: 1) och sannolikt även i ꝺagor/ 39v 4 (66: 17), ehuru även grammatiska förklaringar givas.

Den nedan följande redogörelsen upptager de ändringar, som vidtagits i texten i syfte att göra dess form enhetlig. Då en ändring anföres, angives inom parentes antalet belägg för den form som införts, eller den regel, enligt vilken ändringen skett. Blott i enstaka fall har jag ansett nödigt att även anföra de belägg, som styrka regeln. Avvikelserna däremot anföras fullständigt, såvida de icke allaredan finnas förtecknade i något lätt tillgängligt arbete eller uppträda i stor mängd. Också uppenbara felskrivningar hava antecknats, även då de närmare behandlas i kommentaren. Större ändringar, t. ex. sådana, som omnämnas ovan (sid. V), upptagas ej, utan omnämnas i kommentaren.[1]


  1. Av praktiska skäl anföras i inledningen alla former med upplösta förkortningar; typen r användes uteslutande, ſ brukas inne i ord, s i slutet. Även i andra oväsentliga avseenden har en viss normalisering företagits.