och att det måhända just är denna, som på detta ställe av lagen åsyftas. Otman delar denna mening och anför som stöd för betydelsen ’kulle’, att motsvarande uttryck i ÖG heter leþa up a høgh. Beauchet översätter ordet ’colline’, Bergin ’top of a hill’, Delbrück ’Hügel’, sålunda anslutande sig till Schlyter. Feilberg (Ordbog) antecknar bæsling, bæsing ’skillerummet mellan to båse’ och bæssing ’tilstenene i stalden; den række sten, som køernes bagben står på’ (dessutom = bæsling). Samma tolkning förmodar Pipping att det här föreliggande ordet har. — Något skäl att frångå den tidigare tolkningen synes mig ej föreligga, även om etymologien till det vg. bäsing icke är klar. Det är ju sannolikare, att det ifrågavarande frispektaklet uppfördes på en öppen plats än inne i ett fähus, där ju antalet åskådare var relativt litet.
67:8 ſkama ok ſkaþæ är till sin betydelse fullt klart, men mycket avvikande meningar angående formen ſkama ha framställts. C-S och Schlyter anse, att till ſkam (fisl. skǫmm) fogats ett a för rimmets skull och anför (sid. 511) ett antal exempel på, enligt hans mening, av enahanda skäl ombildade former. — S-N emendera till skamma, vilket Flodström (s. 62) ogillar, i det han yttrar, att då en form *skammi ej kunnat uppvisas, ſkama borde rättats till ſkam, vilket en yngre hskr. enligt C-S har. Otman ansluter sig till C-S:s och S-N:s läsning; till försvar för den senare yttrar han, att något mask. *skammi ej behöver förutsättas för att förklara skrivningen skamma, utan att det dubbeltecknade m tydligen blott var en eftergift åt den normala fsv. ortografien, enligt vilken långt konsonantljud dubbeltecknas mellan två vokaler. — Vendell bibehåller den ursprungliga läsningen och uppfattar ſkama som skamar gs och översätter ’lide och tåle det, som han fick, av skam och skada’ varvid han hänvisar till sådana uttryck som det fisl. þæt ... tiðinda. — Cederschiöld (sid. 33 f.) underkastar de ovan omnämnda, av Schlyter anförda parallellerna till vokaltillägget i ſkama en grundlig och träffande kritik och betonar med rätta, att tilläggandet av slutvokal till skam innebär en våldsammare ändring, än de ytterst få av Schlyters exempel, där tillägg möjligen ägt rum, förete. Tilläggas kunde, att ett stort antal av Schlyters exempel säkerligen icke återge något verkligt uttal, utan blott äro dittografier, vartill paralleller finnas i Vg I (samlade hos Pipping, SNF VII.1 s. 7 ff.). (Att
