ſkama icke kan ha fått ultima a genom sådant inflytande från skaþæ, skall jag nedan söka ådagalägga.) Vendells gissning, att ſkama vore gen. part. anser Cederschiöld oantaglig, då denna konstruktion bleve i hög grad tvungen. Den enkel- tecknade konsonanten behövde däremot ej utgöra hinder, (se sid. XXXIV f.), men däremot vore bortfallet av ri denna ställning påfallande, ehuru paralleller finnas. Cederschiölds egen fyndiga förklaring förefaller till en början mycket antaglig: ſkam ok ſkaþæ var ett stående uttryck, och a är pres. av eghe, alltså ’skam har han och skada’. Skrivaren av cod. B 59 förstod ej detta och sammanförde skam och a till ett ord. Mest benägen är Cederschiöld dock att i ſkama se blott ett av de många skrivfel, till vilka skrivaren gjort sig skyldig.
För egen del kan jag ej finna annat än, att själva hskr. bestämt motsäger det förslag till förklaring av ſkama, som Cederschiöld givit. C-S yttra med vanlig noggrannhet beträffande detta ord: ’Litt kam fere extritae, rec. man. restituit’. B-W:s avtryck ger vid handen, att det icke finnes något spår kvar av den ursprungliga texten, åtminstone icke något, som är läsligt. Så vitt texten med typografiska hjälpmedel kan återges, står nu i hskr. fek ſkama ok ſkapæ (s. 39v 1n). Uppkomsten av ſkama torde varit följande: De tre första bokstäverna i de bâda substantiven, (som väl bildade ett stående uttryck), äro de samma. Det är då lätt tänkbart, att skrivaren efter att ha skrivit ſka fortsatt med þæ, dvs. skrev av det senare ordet istf. det förra, sålunda begick ett fel, som han flerstädes gjort sig skyldig till. Vare sig han nu trodde sig ha skrivit ſkam och fortsatte med ok ok ſkaþæ, eller observerade felet och fortsatte med ok ſkaþæ utan att ändra det förra ordet, kom i hskr. att stå ſkaþa ok fkaþæ. Senare observerades felet av någon, som utplånade kaþ och för att få rum för kam, som (särskilt till följd av m-tecknets bredd) tog mera plats än kaþ, var han tvungen att hoptränga och förminska stilen. Men likasom vid rättelsen k och a onödigtvis utplånades, så blev det senare a kvarglömt och på detta sätt uppstod ſkama.
67:10 ſkyldæſti nsm bör antingen ersättas med ſkyldæſtæꝛ eller ock bör ett hin (eller þæn) inskjutas framför ordet; i överensstämmelse med hskr. I har jag valt den senare utvägen. — Den svaga formen på detta ställe beror troligen på parallellismen i uttrycket, anslutning till variændi.
