vokal. Fullständig materialsamling har jag lämnat i SNF IX.2, s. 5 ff.
I orden mylnohiul 16:16 och agho 30: 10 kan o anses bero på spår av ofullständig vokalbalans (Pipping SNF III.2, s. 2 ff.). Restfallen ur denna synpunkt äro biſcopær 29: 3, 33: 4, ſyſtor 24: 12, ꝺaghor(þ) 66: 17, nathorþ 11: 14, 66: 16. I de 4 första orden bör i överensstämmelse med vokalharmonien stå u; då det är osäkert, om o i de båda sista är svagtonigt. har jag i dem bibehållit o, som är i majoritet. Det av Pipping icke upptagna brøþrvngor np 35: 4 är blott delvis avvikelse från regeln, ty då i detta ord, likasom i de tre formerna av brøþrungær, u bör ersättas med o, blir den sista vokalen korrekt.
Ändring av o till æ förekommer blott i ortogho gp 61: 12.
I förstavelsen o-, v- gäller vokalharmoni icke. Vanligen står v- (42 ggr). Avvikelserna äro olouænꝺis 46: 18, 61: 7, 61: 10 (2 v-), oſkapæþær 60:23, otambær 67:4, i vilka v- införts.
Växlingen -om : -um skiljer sig från den föregående, så
till vida som en bestämd majoritet endast delvis visar sig (se
fullständiga exempelsamlingar hos Sjöros SNF IX, s. 7 ff.).
Också här framträder visserligen vokalharmoni, i det att -om
förekommer blott efter e, o, ø (23 -om, mot 27 -um). Efter
e uppträder -om blott 1 gg (enom 38:11), medan -um finnes
5 ggr. Det torde icke vara oberättigat, att på grund härav i
den norm. texten genomgående införa -um efter e, vilket i viss
mån stödes av att u efter e förekommer i 38 %. Efter o står
-om 9 ggr, -um 10, efter ø står -om 13 ggr, -um 12. Någon
majoritet vinnes sålunda ej[1], och jag har därför vid
normaliseringen låtit växlingen u : o efter o, ø fälla utslaget dvs.
genomfört -om efter dessa vokaler.
Svagt accentuerat u ersättes med
- o i överensstämmelse med den ovan angivna vokalharmoniregeln.
- æ i ordet annut asn 62: 12.
I övriga ord kvarstår u.
- ↑ Om fördelningen av -um, -om på olika delar av lagen, se sid. VI, XXXVIII.
